Vad är den gemensamma fiskeripolitiken?

Sedan 1995 är Sverige medlem i EU. Det innebär att vi också är en del av den gemensamma fiskeripolitiken, GFP. GFP är en del av Europas livsmedelsförsörjning, och fokuserar därför på hur fiskresursen ska nyttjas. Fördelningen av fiskresursen bygger på den relativa stabiliteten mellan länderna utifrån deras tidigare fiskehistorik. Skulle ett land inte fiska sin andel, har andra länder rätt att nyttja den andelen.

Sveriges regering har också tecknat avtal med grannländerna om ömsesidigt nyttja varandras fiskevatten. Vi har dock inte rätt att reglera andra länders fiskeflottor.

En del av den gemensamma fiskeripolitiken är kontrollförordningen, som talar om hur yrkesfisket ska kontrolleras, hur fiskare ska rapportera sina fångster och att fångsterna ska räknas av från kvoterna för respektive art. Varje land ansvarar för att samla in och rapportera den datan. Datan används sedan av Internationella havsforskningsrådet (ICES) för att ta fram rekommendationer om kommande års fiskekvoter till EU-kommissionen och ländernas fiskeministrar.

Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för att kontrollförordningen följs. HaV samlar in och rapporterar data och har ansvar för landningskontrollen svenska hamnar. Varje landning ska rapporteras av yrkesfiskaren, men HaV har inte resurser till att kontrollera samtliga landningar. Kustbevakningen kontrollerar att yrkesfisket följer reglerna till havs, att de inte fiskar inom förbjudna områden, och de tar prover för att kontrollera att rätt fångst och mängd rapporteras. Kustbevakningen har inte heller resurser för att kontrollera varje fiskebåt på alla fiskeresor, utan gör stickprovskontroller. EU-kommissionen har påpekat att Sverige bör förbättra vägningskontrollerna vid landning, vilket myndigheten håller på att förbättra.

Se även ”Hur beslutas fiskekvoterna”