FINFO 2011:1 Våtmarker som rekryteringsområden för gädda i Östersjön

Erfarenhet och rekommendationer från ett forskningsprojekt

Omslag till rapport. Illustration.

Författare

Lars Ljunggren och Jens Olsson, Fiskeriverket
Jonas Nilsson, Patrik Stenroth, Per Larsson och Olof Engstedt, Linnéuniversitetet
Tobias Borger, Länsstyrelsen i Kalmar län
Olof Sandström, Skutab

Sammanfattning

Under de senaste 200 åren har betydande arealer av kustmynnande vattendrag längs den svenska Östersjökusten dikats ur och torrlagts för att förbättra förutsättningarna för jord- och skogsbruk. Även vandringshinder i dessa miljöer utgör ett hinder för de flesta fiskarter.

Kustmynnande vattendrag är och har sannolikt varit mycket betydelsefulla som reproduktionsområden för flertalet vårlekande arter i kustområdet. Förutom gädda, så vandrar till exempel abborre och många karpfiskar upp i sötvatten under våren för lek. I flertalet av

Egentliga Östersjöns yttre och mer exponerade kustområden är förekomsten av årsyngel av såväl gädda som abborre låg eller saknas. Även om de vetenskapliga bevisen är få, så finns information från åtminstone Kalmarsund, att också de vuxna kustbestånden av gädda lokalt är minskande. En ökning av produktionen av gäddrekryter i tillrinnande sötvatten skulle således kunna vara en verksam fiskevårdsåtgärd för att stärka kustbestånden.

Restaurerande insatser i kustzonen med lyckat utfall är få och utvärderingar med vetenskaplig inriktning saknas. Fiskeriverket, Linnéuniversitetet, Länsstyrelsen i Kalmar län och berörda kommuner initierade därför ett forskningsprojekt 2006 (”Pilotprojekt kustfiskevård”) med målsättning att beskriva och utvärdera restaureringsåtgärder i ett antal kustmynnande vattendrag i Kalmarsund.

Syftet var även att generera en ökad kunskapsbas som kan ligga till grund för vägledning och rekommendationer inför framtida fiskevårdsarbete.

I föreliggande rapport slutrapporteras forskningsprojektet i följande punkter:

  1. Betydelse av sötvatten för reproduktion av kustbestånd av gädda.
  2. Benägenhet hos gädda att återvända till ett tidigare besökt vattendrag för lek (homing)
  3. Utvärdering av effekten av restaureringsåtgärder i tre vattendrag med avseende på yngelproduktion och lekvandring av fisk.
  4. Utvärdering av de karaktärer (mikrohabitat) i vattendragen som är av betydelse för yngelproduktion.
  5. Baserat på dessa resultat ge rekommendationer på åtgärder i tillrinnande sötvatten för att gynna kustens gäddbestånd.
  6. Ge rekommendationer för hur sådana fiskevårdsåtgärder bör utvärderas

Resultaten från detta projekt visar att omfattningen av vandring av vårlekande fiskarter i kustmynnande vattendrag i Kalmarsund är betydande. Totalt märktes nästan 4 000 vandrande gäddor i sex undersökta bäckar mellan åren 2006–2009. Otolitkemiska analyser av kustfångade gäddor vid Östersjökusten visade också att c:a 45% av dem sannolikt var födda i sötvatten.

Detta belyser att bidraget från sötvatten till kustens gäddbestånd är betydande trots att arean av potentiella rekryteringsområden på kusten vida överstiger den i tillrinnande vattendrag. Märkningsförsök visade att gäddan i de undersökta vattendragen i Kalmarsund i hög grad återkommer till de vattendrag den tidigare vandrat upp i för att leka (homing).

Otolitkemiska analyser visade även att det är troligt att lekfisken i många fall återvänder till det vattendrag där de en gång fötts (natal homing). Resultaten av preliminära genetiska studier visar att gäddor från olika vattendrag i Kalmarsund tillhör mer eller mindre genetiskt isolerade bestånd, sannolikt lokalt anpassade till de specifika förhållandena i respektive vattendrag.

Sammantaget innebär detta att den grundläggande basen för fiskevård hos gädda bör efterlikna den som idag finns för t ex lax.  I de tre restaurerade vattendrag som utvärderats gav endast ett av dem (Kronobäck) en respons i form av ökad produktion av utvandrande gäddyngel efter åtgärden.

Omfattning av lekvandrande fisk var stor i alla vattendrag, men avgörande för utfallet i form av yngelproduktion i de tre vattendragen var sannolikt ytan lämpligt lek- och uppväxthabitat. Det var endast i Kronobäck som åtgärderna ledde till en ökning av denna yta. I de övriga två vattendragen gav åtgärderna en momentant kraftig reduktion av vegetationsytor, friläggande av sediment/ jordytor och därmed en förlust av viktiga mikrohabitat för ynglen.

Sannolikt krävs ytterligare några år innan bottnarnas vegetation återställts. Mer ingående studier visade att yngelproduktionen i vattendragen var störst i grunda delar med översvämmad vegetation. Vegetationen utgör ett bra leksubstrat och gynnar tillsammans med den höga vattentemperaturen i grunda områden produktionen av lämpliga bytesdjur.

Sammantaget visar dessa resultat att restaurering av vattendrag bör ske med eftertanke, och att man måste eftersträva ett grunt habitat med gott om vegetation, förslagsvis i form av översvämningsmarker. Ett sådant alternativ borde också vara det ekonomiskt mest fördelaktiga och bör samtidigt kombineras med landskapsvårdande åtgärder som strandbete. Beroende på gäddans generationstid i förhållande till tidsbegränsningen av projektet har en uppföljning av effekterna på beståndsnivå bedömts som mindre relevant.

Att uttala sig om effekterna av restaureringsåtgärderna på det vuxna beståndet kräver mer långsiktiga uppföljningar och bättre kunskap om spridningen av gädda från vattendragen. Resultaten antydde dock en ökning av antalet årsyngel i Timmernabbeviken utanför Kronobäck. Tätheterna av yngel var här i snitt lika höga som de i referensområdet mellan 1989–1990.

Att gäddan i Kalmarsund verkar vara trogen sitt uppväxtområde betyder att effekterna av en fiskevårdsåtgärd bör vara lokala. För att kunna uppnå en generell förstärkning av kustbestånden av gädda krävs därför ett stort antal fiskevårdsåtgärder fördelade till lämpliga områden längs hela det aktuella kustområdet. Våtmarker anläggs idag primärt för att reducera utsläppen av närsalter till haven, och det finns i regel goda möjligheter till finansiering.

En viktig slutsats från detta projekt är, att nyttan av våtmarker i kustnära områden kan bli dubbel. En rätt anlagd våtmark kan både fungera som en effektiv näringsfälla och som rekryteringsområde för vårlekande fiskarter.