Vimma och id
Vimma och id är två av våra största mörtfiskar. De är ändå relativt okända för många, och det saknas kunskap om deras fullständiga livscykler. Ett nytt åtgärdsprogram sammanfattar vad som behövs för att bevara arterna i Sverige.
Både vimma och id företar långa vandringar från Östersjön eller sjöar till rinnande vatten för lek under vår och försommar. Det är också under leken som man enklast kan stifta bekantskap med dessa arter. Då samlas fiskarna i stora och livliga stim.
Vimma. Foto: Krüger/Wikimedia Commons
Id. Foto: Wikimedia Commons
Om arterna
Båda arternas kroppsform är långsträckt och tillplattad i likhet med asp och mört, men är mer spolformad jämfört med sina högryggade släktingar braxen och faren. Kroppsfärgen varierar vanligtvis i silver- och guldtoner.
Nu gällande svenskt sportfiskerekord för vimma är en fisk som vägde 1 660 gram och var 52 centimeter lång. Motsvarande rekord för en id är 3 780 gram och 61,5 centimeter. Båda arterna har rapporterats kunna bli betydligt större i andra länder inom sina utbredningsområden.
Ett särdrag hos vimman är den långa trubbiga nosen där munnen sitter tydligt på undersidan. Hanen genomgår en betydande förvandling under leken, med lekvårtor över hela kroppen och färgförändringar. Till skillnad mot vimman har iden en framåtriktad mun, bredare huvud och genomgår ingen större färgförändring vid lek.
Båda arterna är omnivorer. Födan är varierad och består i huvudsak av det som finns tillgängligt för årstiden och i den miljö individen befinner sig i vid tillfället. Vanligt förekommande är olika kräftdjur, insekter, växter, snäckor, maskar, musslor, fiskyngel och detritus (döda växtdelar).
Vimma och id räknas till de svagsimmande fiskarterna, det vill säga vandrande arter som till skillnad från laxfiskar och ålyngel inte klarar hinder genom kraftfulla hopp eller klättring.
Id kan delvis gå upp i bäckar och åar för övervintring, medan vimma övervintrar i skärgården eller sjön under hösten för att tillbringa vintern i bottenslam på djupare vatten.
Utbredning och status
Vimma finns sparsamt längs kusten från västra Blekinge till norra Hälsingland samt i Mälaren och Vänern inklusive Göta älv och mellanstora till stora vattendrag som mynnar däri. Leken sker i mellanstora till större vattendrag. Iden är mer allmän och finns i hela landet och nöjer sig även till skillnad mot vimman med mindre vattendrag för lek.
Mycket tyder på att arterna minskat betydligt i Östersjöregionen och i Sverige från 1970-talet och framåt.
Vimma är upptagen i Bernkonventionen bilaga III och klassas som Nära hotad (NT) enligt SLU Artdatabankens rödlista från 2020 medan id bedöms som Livskraftig (LC).
Observationer av vimma
Observationer av id
Hotbild
De största hoten mot vimma och id är försämrade livsmiljöer till följd av mänskliga aktiviteter. Vandringshinder, förändrade flöden och rensning av vattendrag leder till att fiskarna inte når sina lekplatser, att rommen inte utvecklas eller att deras lekplaster förstörs.
Samtidigt finns kunskapsluckor om arternas uppväxtfas och var moderfisk tillbringar sina perioder mellan lek. För att få en helhetsbild över rådande hotbild krävs mer kunskap.
Åtgärder
Ett åtgärdsprogram för vimma och id har tagits fram. Programmets syfte är att sammanfatta kunskapsläget och nödvändiga insatser för att bevara arterna i Sverige.
Strävan att uppnå fria vandringsvägar för laxfiskar och stormusslor gynnar i flera fall även arter som vimma och id. Till skillnad från laxfiskar klarar svagsimmande fiskarterna som vimma och id inte hinder genom kraftfulla hopp vilket måste beaktas vid konstruktion av fiskpassager.
Ökad kunskap om utbredning, lekplatser och deras vandringsmönster behövs.
