Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag

Sammanfattning

Den främsta orsaken till försurning är nedfall av svavel. Svavel släpps ut till atmosfären i samband med förbränning av kol och olja, och i atmosfären kan föroreningarna transporteras hundratals mil. Huvuddelen av svavelnedfallet över Sverige kommer från utsläpp i utlandet. Kväve bidrar också till försurningen, men syran neutraliseras till stor del när kvävet tas upp av vegetation.

Nedfallet av svavel och kväve är störst i landets sydvästra del och avtar norrut. I norra Sverige är nedfallet störst längs kusten och avtar mot fjällen. De allvarligaste försurningsproblemen finns i syd- och västsvenska urbergsområden, där också marken är påtagligt försurad. Försurning orsakar skador på livet i sjöar och vattendrag. Många växt- och djurarter påverkas och antalet arter minskar när mark och vatten försuras.

Vid kalkning tillförs kalciumkarbonat. När kalken kommer i kontakt med vatten frigörs kalcium och vätekarbonat, vilket höjer pH och alkalinitet. Kalkning leder därmed till att vattnet avgiftas och försurningskänsliga arter kan fortleva eller återkolonisera.

Såväl lokalt som regionalt har kalkningen stor betydelse för bevarande av hotade arter. Kalkning ger även positiva effekter för arter som inte är direkt försurningskänsliga, exempelvis fåglar och utter som har försurningskänsliga arter som föda. Men kalkdamm kan också skada växtligheten i anslutning till kalkade sjöar och våtmarker.