Att tråla upp stora mängder strömming som sedan används till djurfoder och fiskmjöl – är det inte slöseri med en värdefull fiskresurs?

EU:s och Sveriges mål med förvaltningen av sill/ strömming är att fisket ska vara långsiktigt hållbart. Att styra tilldelningen av fiskekvoterna till ett visst användningsområde innebär minskad flexibilitet och kan leda till oönskade situationer för den enskilde fiskaren. Till exempel om det inte går att få fisken såld till ett visst användningsområde (som konsumtion) eller om det ger dåligt betalt för fiskaren.

Den enskilde fiskaren kan själv avgöra till vem och till vilket pris hen säljer sina fångster, samt var fisken landas. Olika hamnars kapacitet att ta emot fångsten påverkar också.

I dag är den mängd sill/strömming som fiskas och landas betydligt större än efterfrågan för konsumtion. Konsumtionen av sill/strömming påverkas också av Livsmedelsverkets rekommendationer för dioxin i fisk.

Om man vill öka andelen fångst till ett visst användningsområde (till exempel konsumtion) krävs därför andra incitament och åtgärder. Fördelningen av kvoter begränsar inte möjligheten för fiskaren att sälja fångsten för konsumtion.