FINFO 2001:2 Standardiserad metodik för provfiske i sjöar

Författare

Anders Kinnerbäck

Sammanfattning

I Sverige har man samlat data om fisksamhällen i sjöar i många år med syftet att öka kunskapen om fiskarternas förekomst, täthet, livshistoria och relation till omgivningen. Man har använt sig av flera olika metoder, men den vanligaste metoden har varit att provfiska med nät. Från 1940-talet till slutet av 1960-talet användes framförallt s k biologiska länkar. Dessa utgjordes i regel av 9 nät, de bottensatta med 7 olika maskstorlekar och de pelagiska (flytande) med 9 olika maskstorlekar.

Nackdelen med den här metoden var att det krävdes en relativt stor fiskeinsats för att få en bild av art- och storleksfördelning på olika djup. I slutet av 1960-talet utvecklades den första typen av översiktsnät, som bestod av 12 st 3 m långa och 1.5 m djupa sektioner med olika maskstorlekar, från 10 till 75 mm (Filipsson 1972). En ny typ av översiktsnät togs i bruk i mitten av 1980-talet. Detta nät bestod av 14 maskstorlekar och förändringen bestod i att två 3-meters sektioner med maskstorlekarna 6.25 och 8 mm adderades till de övriga (Hammar och Filipsson 1985). Avsikten var att få en bättre representation av de minsta fiskstorlekarna i fångsterna.

I början av 1990-talet insåg man att det krävdes ytterligare förändringar av översiktsnäten. Några av maskstorlekarna skilde sig inte tillräckligt mycket från varandra med resultatet att vissa fiskstorlekar blev överrepresenterade i fångsterna. Därför utvecklades en ny typ av översiktsnät, Nordiska nät, i samarbete mellan Sötvattenslaboratoriet och de finska och norska motsvarigheterna (Appelberg m fl 1995a). Utformningen av det nya nätet bygger på idén om en exponentiell serie av maskstorlekar, ursprungligen framförd av Jensen (1986). Provfiske med översiktsnät har stora fördelar vid statistisk bearbetning eftersom fångsten i varje enskilt nät kan betraktas som ett stickprov av det totala fisksamhället.

En förutsättning för att erhålla statistiskt godtagbar precision i undersökningen är emellertid att antalet stickprov är tillräckligt stort. Dessutom måste undersökningsmetoden vara anpassad på ett sätt som tar hänsyn till att fisken inte är slumpmässigt fördelad i en sjö. Med dessa två förutsättningar som grund utvecklades en standardiserad provfiskemetodik under 1980-talet (Degerman m fl 1988). Under denna tid ökade också behovet av en standardiserad metodik i takt med den alltmer omfattande kalkeffektuppföljningen, där fisk ingick (och fortfarande ingår) som en viktig försurningsindikator. Metodiken har blivit allmänt erkänd och är numera standard inom nationell och regional miljöövervakning (Naturvårdsverket 1995).