Tånglake
Tånglake (Zoarces viviparus) tillhör släktet tånglakefiskar och är långsträckt med breda buk- och ryggfenor som är förbundna med stjärtfenan. Likt näbbgäddan är tånglakens skelett grönt. Tånglaken finns utbredd längs hela den svenska kusten. Tånglaken parar sig under sensommaren och föder levande ungar fyra månader efter parningen.
Illustration: Wilhelm von Wright. Fri att använda
Utbredning
Tånglaken finns utbredd längs hela den svenska kusten och trivs i strandzonens tångbälte på sommaren men söker sig till djupare vatten under vintern. Den flyttar sig dock inte långt då det är en väldigt stationär art. I Östersjön är det en ishavsrelikt som anpassat sig till varmt vatten.
Lek
Tånglakens lek sker vanligtvis under sensommaren och hösten. Efter fyra månader föder tånglaken mellan 5–400 levande ungar.
Ålder och storlek
Vanligtvis blir tånglaken 25–30 centimeter men kan bli så stor som 50 centimeter. Tånglaken blir könsmogen vid två års ålder (vid cirka 15 centimeter).
Levnadssätt
Tånglaken lever främst på steniga bottnar i både salt och bräckt vatten.
Tånglaken är en allätare och dess föda består till stor del av små bottenlevande ryggradslösa djur; såsom kräftdjur, musslor,snäckor samt ägg och yngel från andra fiskarter.
Tånglaken och miljöövervakning
Tånglaken är mycket känslig för miljögifter vilket gör att den är lämplig som en indikator för tillståndet i havet. Inom miljöövervakningen är tånglaken en indikatorart och det mäts ett antal reproduktionsvariabler, till exempel fekunditet (antal ägg per hona) samt honans tillväxt och kondition.
Vid exponering av miljögifter har det konstaterats att tånglaken mer frekvent drabbas av störningar i fortplantningen. Störningen leder exempelvis till att ynglen får missbildningar, att könsfördelning bland ynglen blir ojämn och att hanar utvecklar äggceller.
