Storskallesik
I Vindelälvens avrinningsområde finns en ekotyp som är unik bland sikarna och det är storskallesiken (Coregonus maraena morphotype storskallesik). Arten är fredad och ska omedelbart släppas tillbaka om den fångas.
Illustration: Ellen Edmonson, Hugh Chrisp/CC
Utseende
Storskallesiken skiljer sig från övriga ekotyper genom att den har extremt många gälräfständer, cirka 60 stycken, större ögon och mun samt har lägst konditionsfaktor.
Ålder
Storskallesiken har hög medelålder (ca 12 år, maxålder 24 år) jämfört med andra ekotyper.
Status
Tidigare betraktades storskallesiken som en egen art, som var unik i Sverige och därmed rödlistades år 2000 som akut hotad (CR). På grund av att flera genetiska studier visar att man borde hantera sikarna som en enda art och därmed borde man betrakta storskallesiken som en ekotyp anpassad till Storvindeln.
Eftersom SLU Artdatabanken inte rödlistar annat än arter har de placerat storskallesiken under kategorin Kunskapsbrist (DD). Att storskallesiken står kvar på listan beror på att man vill avvakta vad taxonomerna slutgiltigt kommer fram till rörande sikens taxonomi.
Åtgärder
Det är inte aktuellt att revidera åtgärdsprogrammet för bevarande av storskallesik från 1999. Däremot bör följande åtgärder beaktas:
- förbud mot utsättning av fisk och andra akvatiska organismer i Storvindeln eller uppströms denna sjö.
- restriktioner i nätfiske (såsom maskstorlek och fiskedjup) så att bifångster av storskallesik begränsas.
Andra sikarter
Tidigare har man betraktat de flesta morfologiskt identifierbara formerna av sik som egna arter. Den senaste officiella svenska artlistan omfattar storsik, sandsik, planktonsik, blåsik, näbbsik, aspsik samt storskallesik. Genetiska analyser har dock visat att dessa arter är mer genetiskt lika varandra inom en sjö än en art mellan olika sjöar. Det finns därför anledning att revidera sikens taxonomi.
