Skarvskador

Sammanfattning

Skarvskador förekommer i fritids- och yrkesfiske med passiva redskap - ryssjor, fiskfällor och nät. Mest utsatta är bottengarn som står ute på samma plats under hela fiskesäsongen. Skadebilden varierar mellan insjö och kust och i norr och söder. Skadorna är störst i södra Sveriges inland och minskar mot norr, där också skarvtätheten minskar. Samma nord-sydliga gradient finns för kustfisket. Det mest skadedrabbade fisket är bottengarnsfiske efter sik och ål, där bitskador på sik kan uppgå till mer än 10 procent av fångsten.

I insjöfisket efter ål har skadefrekvenser över 40% noterats. Hur stor del av fångsten som konsumeras är okänt, men denna dolda skada kan vara betydande. Mekaniska skador på redskapen förekommer men tycks ha hanterbar omfattning. Det finns idag endast begränsad kunskap om skarvens effekter på ekosystemet. Skarven äter de flesta förekommande fiskarter, även de kommersiellt betydelsefulla. Skarvens fiskuttag kan för flera arter vara jämförbart med eller större än fiskets uttag. En direkt jämförelse mellan uttagen kan emellertid vara missvisande och det är viktigt att göra en ekosystemanalys av skarvens roll innan man drar slutsatser om graden av konkurrens.

Skarvens bidrag till mortaliteten för ett visst fiskbestånd kan också vara avsevärt om predationen sker på lokala koncentrationer av fisk under kort tid, även om arten sett över hela året utgör en marginell del av dieten. Detta gäller i första hand i samband med smoltutvandring. Totalt uppskattas antalet bifångade skarvar år 2001 till 8 500 ± 30 % i det svenska kustfisket. De flesta bifångster sker i bottengarn, men även flera typer av nätfisken ger bifångster av skarv. Bifångstrisken varierar sannolikt beroende på både maskvidd och trådtjocklek i nätet.   Den kartläggning som skett visar att det finns betydande osäkerhet om skarvskadornas storlek och utbredning, varför att ett system för systematisk skaderapportering är viktigt.

Ett sådant har påbörjats av Fiskeriverket för kustfisket och bör utvidgas till att gälla även insjöfisket. Arbetet med skadeförebyggande åtgärder på redskapssidan eller i form av skrämselmetoder bedrivs i mycket liten utsträckning av näringen. Den huvudsakliga insats som gjorts är att Fiskeriverkets projektgrupp för sälskador, där så varit möjligt, även har integrerat skarvskydd i utvecklingsarbetet. Bedömningen är att utveckling av skarvsäkra redskap och skrämselmetoder i allt väsentligt är beroende av statliga medel och insatser från myndigheterna. Ett sådant förebyggande arbete kan med fördel organiseras efter samma modell som programmet "Sälar och Fiske", med en styrelse som består av representanter från Naturvårdsverket, Fiskeriverket, länsstyrelserna och berörda intresseorganisationer.

Det bör också finnas en projektledning för den löpande verksamheten som kan föra in samhällsvetenskaplig kompetens i arbetet med skarvproblematiken. Finansieringen av arbetet med skarvproblemen är idag otillräcklig för att effektivt ta sig an de viktiga frågorna om ekosystemeffekter. En grundläggande brist är dietdata från ÷stersjökusten och de viktigaste insjöarna. Vidare behövs heltäckande karteringar av skarvkolonier och populationens storlek. När dessa data blir tillgängliga behövs resurser för en modellering av skarvens roll i olika lokala ekosystem. Fiskeriverket anser att skador av skarv skall kunna ersättas med viltskademedel så länge skarven är en skyddad art. För att göra detta möjligt måste viltskademedlens storlek ökas. En ersättningsmöjlighet skulle öka informationen om skadornas omfattning och samtidigt ge incitament för att satsa statliga medel i utveckling av skadeförebyggande åtgärder.