FINFO 2011:7 En främmande art i Vättern — ekologiska effekter av utsättningar av Gullspångslax

Författare

Ulrika Beier, Erik Degerman, Johan Hammar, Alfred Sandström, Thomas Axenrot, Eva Bergstrand, Olof Filipsson och Per Nyberg, Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium

Sammanfattning

Denna rapport summerar bakgrunden kring utsättningar av lax (Salmo salar) i Vättern, södra Sverige, samt ekologiska effekter på det övriga fisksamhället. Sedan 1971 har Gullspångslax, en ”land-locked” laxstam ursprungligen från Gullspångsälven i Vänern, satts ut i Vättern. I Vättern finns inga naturliga lekområden för lax.

Till en början sattes lax ut för att kompensera försvinnandet av en lokal, storvuxen stam av öring (Salmo trutta). Denna nedströmslekande öringstam dog ut efter vattenkraftsutbyggnad i Motala ström i Vätterns utlopp på 1920-talet. Den djupa sjön Vättern är känd för sin fauna av glacialrelikter, bland vilka den sydsvenska storrödingen (Salvelinus salvelinus / S. umbla) har fiskats kommersiellt sedan 1400-talet.

Gullspångslax växer extremt fort i Vättern vilket har bidragit till ett attraktivt trollingfiske på fiskätande lax, vars föda huvudsakligen är nors (Osmerus eperlanus) och siklöja (Coregonus albula) – de två viktigaste arterna av bytesfisk i Vättern. Laxutsättningarna har orsakat en konflikt mellan å ena sidan intresset att bevara den rödlistade och starkt hotade storrödingen, å andra sidan fritidsfisket med en allt större ekonomisk betydelse.

De kommersiella fångsterna av röding har minskat under de senaste 60 åren, vilket till stor del kan förklaras med överfiske. Efter nya förvaltningsåtgärder införda mellan 2005 och 2007 kan en positiv utveckling i rödingbeståndet skönjas. Trots detta kan beståndets återhämtning antas ta åtminstone ett par decennier, beroende på rödingens långa generationstid.

Det kommersiella fisket har under de senaste 10-15 åren successivt övergått till den införda signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) vars bestånd expanderat i Vättern. Födovalsanalyser uppvisar stort överlapp i diet hos fiskätande lax och röding större än 40 cm, vilket indikerar konkurrens om föda och habitat. Rödingens födonisch har förändrats mot energimässigt mindre energirika byten på större djup under de senaste decennierna, vilken skulle kunna förklara minskningen i individuell tillväxt och kondition hos ung röding.

Dessa ekologiska effekter kan förväntas begränsa rödingbeståndets återhämtning. Under perioder då ovanligt stora utsättningsmängder användes hade laxen dessutom en sämre individtillväxt som i sin tur ledde till en lägre avkastning. Detta stödjer antagandet att utsättningsmängderna då bidrog till att öka predationen på siklöja och nors till en nivå som överskrider ekosystemets bärkraft.

Uppskattningar av laxbeståndets storlek anger att den genomsnittliga biomassan av lax i Vättern är 58 ton, baserat på normala utsättningsmängder. Med hjälp av bioenergetiska modeller beräknades denna mängd lax årligen konsumera 30 % respektive 20 % av norsens och siklöjans genomsnittliga biomassa, samt en del andra arter. Vätterns vattenkvalitet har förbättrats sedan 1950-talet och den nuvarande produktionsnivån mätt som halten av totalfosfor är åter jämförbar med situationen i början av 1900-talet.

De nuvarande fångsterna av fisk är likstora med eller till och med något högre än vad som rekommenderas för liknande ultra-oligotrofa sjösystem. Vi drar slutsatserna att inplanterad lax påverkar tillgången på bytesfisk för röding, vilket påverkar viktiga parametrar i rödingens livshistoria negativt. För att förbättra möjligheterna till rödingbeståndets återhämtning i Vättern föreslår vi stoppade, eller i betydande omfattning minskade utsättningsmängder, vilket skulle minska födokonkurrens från lax.

Om utsättningar ändå görs i framtiden föreslår vi att minimimåttet för lax minskas. Det skulle enligt bioenergetiska beräkningar leda till mindre konsumtion av siklöja och samtidigt tillåta fångst av ett större antal laxar.