FINFO 2011:6 Fiskbestånd och bottenmiljö vid svenska västkusten 2004-2009

Författare

Mattias Sköld, Henrik Svedäng, Daniel Valentinsson, Patrik Jonsson, Patrik Börjesson, Johan Lövgren, Hans C Nilsson, Anders Svenson, och Joakim Hjelm

Sammanfattning

Syftet med denna rapport är att utvärdera effekterna på fiskbestånd, bottenfauna och exploateringsmönster för havskräftfisket till följd av ökat områdesskydd längs svenska västkusten. Med målsättningen att vända den negativa utvecklingen för bottenfisksamhället vid västkusten samt för att skydda uppväxande fisk och känsliga bottenekosystem beslutade Fiskeriverket år 2004 att begränsa fiskeaktiviteten i kustzonen och trålgränsen flyttades ut från kusten.

För kräftfiske tilläts endast selektiva redskap, i vissa delar av innerfjordarna infördes förbud mot snörpvadsfiske och ett förbud infördes innanför trålgränsen mot både yrkes- och fritidsfiske av torsk, kolja och lyrtorsk (bleka) under första kvartalet (lekperioden). Förbudsområdena för snörpvadsfiske utökades 2006 och bestämmelserna i dessa områden skärptes ytterligare 2008, då även begränsningar i nät- och handredskapsfisket infördes.

Denna ansats skall ses som ett viktigt steg mot en ekosystembaserad fiskeriförvaltning, till skillnad från tidigare begränsningar av det svenska fisket, vars huvudsakliga mål har varit att skydda enskilda bestånd och sällan dess habitat. Samtidigt har en utflyttning av trålgränsen haft effekter på hur särskilt det yrkesmässiga havskräftfisket bedrivs innanför gränsen.

Effekter på fiskbestånd

Bottenfisk

Fiskeriverket har bedrivit regelbundna provtrålningar efter bottenlevande (de- mersal) fisk längs Bohuskusten sedan år 2001. Dessa visade att vuxen torsk, lyrtorsk (bleka), kolja och rödspotta med flera arter förekom i en mycket begränsad omfattning vid kusten i början av 2000-talet.

Fortsatta provfisken visar inte någon återhämtning i Skagerrak eller Kattegatt för åren 2004–2009, vare sig i förhållande till den utflyttade trålgränsen eller i förhållande till de områdena där snörpvadsfiske inte längre är tillåtet. Ungfisk som härstammar från utsjön stannar mellan ett och tre år i kustzonen och ger tidvis upphov till ökningar av fiskbiomassan i kustområdet. Märkningsstudier har visat att fisken därefter söker sig tillbaka till föräldrafiskens lekområden i Nordsjön, vilket kan förklara varför dessa inflöden inte ger permanenta ökningar av bestånden.

Situationen för bestånden av bottenfisk längs större delen av västkusten var under år 2009 i stort sett densamma som vid undersökningsperiodens början år 2001. Allt tyder därmed på att kustfisk-bestånden har kollapsat eller lokalt utrotats. Några få lokala, stationära bestånd finns dock kvar vid kusten, till exempel av torsk i Havstensfjorden och Gullmarsfjorden. Ett utökat skydd i kustzonen är san- nolikt inte det enda villkor som måste vara uppfyllt för att återskapa tidigare tätheter av vuxen fisk.

Det som krävs är att tidigare beteendemönster återetableras genom att fisk på ett framgångsrikt sätt börjar leka i de nu ”fisktomma” områdena. Det är därför okänt hur lång tid som krävs för en eventuell återkolonisering av Skagerraks och Kattegatts kustområden. Det är emellertid av stor vikt att fisketrycket i kustområdet även fortsättningsvis minimeras så att inte kvarvarande bestånds möjlighet till åter- hämtning eller återetablering spolieras.

Förbättrad ungfisköverlevnad

Utflyttningen av trålgränsen och en ökad selektivitet i fisket innanför gränsen beräknas ha inneburit en förbättrad överlevnad för ungfisken. Märkningsförsök visar att uppväxande torsk från Nordsjön är relativt stationär i kustområdet upp till tre års ålder, vilket innebär att den fisk som växer upp innanför trålgränsen skyddas från fiske som ett- och tvååring.

Detta kan innebära att den årliga dödligheten för ettårig torsk minskar med upp till 17 % och för tvåårig torsk med upp till 52 % innanför trålgrän- sen. Hur stor betydelse denna minskade fiskeridödlighet har för beståndet av äldre fisk i Nordsjön beror på hur stor andel av ungfisken som uppehåller sig i Skagerraks kustområde. Kustens funktion som upp- växtområde styrks också av internationella provfisken som visar att Skagerrak fungerar som ett viktigt uppväxtområde för bland annat Nordsjölekande torsk och att den andel av beståndet som växer upp i Skagerrak har ökat påtagligt sedan 1990-talet, främst på grund av minskad förekomst av ungfisk i övriga delar av Nordsjön.

Den utflyttade trålgränsen kan alltså innebära stora vinster för dagens ekosystem genom att uppväxande bestånd av ungfisk, företrädesvis härstammande från utsjö- lekande bestånd i Nordsjön, har fått ett förbättrat skydd. Beräkningarna antyder att detta redan bör ha resulterat i en ökad fiskproduktion.

Pelagisk fisk

Skarpsills- och sillfisket har historiskt sett varit av stor betydelse i kustzonen. Stora variationer i fångstnivåer mellan år före- kommer inom de olika fjordavsnitten vilket kan tyda på lokalt överutnyttjande eller stora svängningar i populationstäthet orsa- kat av andra faktorer. Skarpsillen innanför Tjörn och Orust utgörs sannolikt av lokala kustbestånd och bör därmed förvaltas med större försiktighet än idag. Skarpsillsfisket kan också ge skador på miljön, då bland annat betydande bifångster av bottenfiskarter kan ske i lysfisket med snörpvad.

Grunden för ett utvecklat och stabilt skarpsillfiske i de bohuslänska fjordarna bör därmed vara att skapa en situation med lägre fisketryck och därmed större, tätare fiskbestånd så att fisket efter denna art kan ske på ett effektivt och hållbart sätt utan att ljus behöver användas.

Effekter på mjuka och hårda bottnar

Studierna av bottenpåverkan med botten- hugg och videofilmning har följt mjukbottenfauna och hårdbottnar i gränsområdet till utflyttningen av trålgränsen. Hälften av stationerna och tvärsnitten låg innanför den nya trålfiskegränsen och resterande utanför.

Alla lokaler valdes i områden som tidigare varit utsatta för kraftig trålpåverkan. Analyserna visar att utvecklingen av mjukbottenfaunan i skyddade områden inte skiljer sig från den som observeras i trålade områden. Det finns dock en generell negativ effekt av antalet trålspår på förekomsten av sjöpennor.

En möjlig orsak till att det inte skett nå- gon positiv utveckling av mjukbottenfaunan är att det sannolikt har skett ett fiske på områden som sedan 2004 är skyddade från trålning. För att utvärdera efterlevnaden av skyddet har vi genom satellitbaserad fartygsövervakning (VMS) följt utvecklingen av fiskeansträngning hos fiskefartyg längre än 15 meter. Fiskeansträngningen i skyddade områden har minskat som ett resultat av de nya gränserna för kräfttrålning.

Detta mönster bekräftas av videofilmning av bottnarna, där vi genom att sammanställa antalet nya och gamla trålspår konstaterat en minskning av trålaktiviteten innanför de nya trålfiske gränserna. Trålningen har alltså minskat i skyddade områden, men den har inte upphört. Trålspåren i de skyddade områdena kan härröra från såväl tillåten räktrålning (med rist på större djup än 60 m) som olovlig kräfttrålning. En förklaring till att mjukbottenfaunan inte har utvecklats positivt är också att effekter av fysisk störning av trålning är störst initialt, d.v.s. vid det första tråldraget, och att upprepad trålning dödar färre och färre ytterligare bottenorganismer för varje nytt tråldrag.

En alternativ förklaring är att mjukbottenfaunan i området, med undantag för sjöpennor, är relativt tolerant för störning från bottentrålning, varför en förändring i trålningsintensiteten inte kan förväntas ge så stora förändringar i mjukbottenfaunan.

Utvecklingen av fisket efter havskräfta

Sedan trålgränsutflyttningen 2004 har mängden landad burkräfta ökat och under 2009 landades totalt 290 ton burkräfta, vilket är mer än dubbelt så mycket jämfört med tioårsperioden före utflyttningen. Trålning och burfiske kan inte bedrivas i samma områden då trålarna riskerar att fastna i de länkade burarna som då förstörs.

Ökningen av burfisket har varit störst i södra och mellersta Bohuslän, d.v.s. i de områden där flest nya områden tillgängliggjorts i och med införandet av trålningsförbudet år 2004. Den ökade landningen av burkräfta förklaras främst av att antalet burar ökat och inte av att bestånden ökat. Burfisket efter havskräfta uppvisar flera biologiska och miljömässiga fördelar i jämförelse med trålfisket, eftersom bifångster och utkast av fisk är betydligt lägre.

Dessutom utgörs kräftfångsten i burfisket normalt av betydligt större havskräftor än i trålfisket, varför utkast av undermåliga kräftor är små. Ytterligare fördelar med burfisket är en betydligt högre överlevnad för den del av fångsten som slängs tillbaka i sjön, färre negativa miljöeffekter i form av skador på havsbotten, samt en lägre energiförbrukning. En annan radikal förändring av fiskemöjligheterna är trålfisket med artsorterande rist. För fortsatt fiske med kräfttrål var valet att antingen flytta ut utanför trålgränsen eller att införskaffa en rist. Fisket med rist innanför trålgränsen i Skagerrak och Kattegatt har ökat med 122 % sedan 2004.

Andelen kräfta fiskad med rist ligger i genomsnitt på 35 % mellan åren 2006–2008. 2009 delas den svenska havskräftkvoten också så att 20 % avsattes för burfiske, 50 % för ristfiske och kvarvarande 30 % för traditionellt fiske med trålar. Andelen fiske med rist ökade initialt snabbast i Skagerrak men har ökat påtagligt även i Kattegatt den senaste tiden. Utöver trålgränsutflyttningen har också den snabba inkorporeringen av den svenska risten i EU-lagstiftningen betytt mycket för användningen av sorteringsrist i kräftfisket. Sammantaget har svensk och EU- lagstiftning skapat starka incitament för nyttjandet av detta redskap, såsom exklusiv tillgång till områden stängda för vanligt trålfiske, obegränsat antal fiskedagar och en ökad kvotandel.

Användandet av rist i svenskt kräftfiske bedöms minska fiskeridödligheten väsentligt för torsk vid kräfttrålning, men effekter för bottenfiskbestånden är samtidigt avhängigt den sammanlagda fiskeridödligheten, d.v.s. också sådan som orsakas av andra redskap, samt återhämtningsförmågan för respektive bestånd.

Har ett utökat områdesskydd haft någon positiv effekt?

Den sammantagna kunskapen om marina bestånd har visat att den mest effektiva åtgärden för att återuppbygga fiskbestånd är att minska fiskerimortaliteten, det vill säga den dödlighet som fisket står för. Frågan är då om den utflyttade trålgränsen och regelverket innanför denna bidragit till detta?

Vi har kunnat visa att trålgränsen med stor sannolikhet har bidragit till att minska fiskerimortaliteten genom att endast tillåta artsorterande rist i kräftfisket i detta område och genom att det mer selektiva burfisket används i större utsträckning. Vi har däremot inte kunnat påvisa att trål- gränsen och det skärpta regelverket bidragit till att de lokala kustfiskbestånden, t.ex. i Gullmarsfjorden, återhämtat sig till följd av åtgärderna. Orsakerna till att vi inte kunnat visa någon positiv effekt på kustfiskpopulationerna är sannolikt flera, men en viktig orsak är att vi inte kan förvänta oss några större förändringar på så kort sikt som 6 år.

Torskfiskar är långlivade organismer och rekryteringsframgång kan även i bestånd med god status variera avsevärt mellan år. I överfiskade bestånd, d.v.s. när lekbiomassan är liten, är rekryteringen per definition hämmad. För lokalt utrotade bestånd krävs återkolonisering från bestånd från närlig- gande områden. Om tidsramarna för sådana processer har vi begränsad kunskap, men då det förutsätter beteende förändringar, kanske över flera fiskgenerationer, måste det innebära längre tid än några få år.

Detta i kombination med att fiskerimortaliteten i omgivande områden som Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt är fortsatt hög, gör att chansen för en positiv populationsutveckling via återkolonisation är väldigt liten. Sammantaget visar denna sammanställning att vi idag inte kan se någon generell återhämtning av våra kustnära bestånd. Baserat på kunskap från våra utsjöbestånd, som ofta uppvisar snabb återhämtning om fiskerimortaliteten minskar kraftigt, finns det anledning att överväga ytterligare bevarandeåtgärder för att på sikt kunna uppnå positiva populationstrender.

Sådana åtgärder behövs för att kvarvarande lokala bestånd ska ha möjlighet att återhämta sig och återkolonisera andra områden. Självklara förutsättningar är att hotade fiskarter och bestånd inte fångas eller dör i fiskeredskapen. En möjlig väg för att påskynda kustbeståndens återhämtning är återeta- bleringsförsök. Möjligheter och risker med ett sådant arbete bör utredas.