FINFO 2007:8 Pushup-fällor i Sverige

Författare

Malin Hemmingsson och Sven-Gunnar Lunneryd

Sammanfattning

Det traditionella lax- och sikfisket med fasta redskap är i många områden av Bottniska viken hårt drabbat av sälskador. En del av dessa redskap är garnande, det vill säga att fisken fastnar i maskorna för att lossas vid vittjningen när nätet lyfts upp. Dessa fiskar är lätt åtkomliga för sälen. Andra redskap är instängande – fisken leds in och samlas i ett finmaskigt fiskhus som lyfts och töms vid vittjningen. Dessa fiskhus är inte gjorda i något särskilt starkt material och det är därför lätt för sälar att bita hål i nätväggarna för att komma åt fisken.

Problemen började uppmärksammas under 1990-talet. En ny typ av fast redskap utvecklades av aktörer inom branschen för att försöka lösa problemen. Resultatet blev den så kallade pushup-fällan som år 2001 officiellt godkändes som ett alternativ för att minska sälskador och därmed blev bidragsberättigad med medel från Viltskadefonden. Karaktäristiskt för pushup-fällan är fiskhuset, vars väggar består av två lager utspänt nät i det mycket starka materialet Dyneema®.

Ett avstånd mellan väggarna omöjliggör för sälar att från utsidan komma åt fisken samtidigt som en spänd stålvajer i den innersta ingångsöppningen hindrar dem att ta sig in i fiskhuset samma väg som fisken. Fiskhuset är monterat på en rad med ringar av aluminiumrör, dessa sitter i sin tur monterade på två avlånga pontoner som luftfylls vid vittjning. Fiskhuset stiger då upp till ytan och står helt uppe på pontonerna. Det kan då enkelt tömmas på fisk genom en uppsamlingslucka vid den yttre kortsidan.

I likhet med andra fasta redskap kopplas till fiskhuset flera sektioner av nät (ledarm, krets, mungarn och adapter) som tillsammans utgör själva fällan. Under perioden 2001 till och med 2005 har 263 pushup-fiskhus levererats till sammanlagt 118 fiskare/fiskelag längs Östersjökusten. Flera fiskare har vid sidan om loggboken fört frivilliga journaler över sitt fiske, journalerna har utöver fångstdata och bifångster även innehållit utförlig information om säl- och fågelskador.

Denna studie bygger dels på dessa data för perioden 2001–2005 samt på en enkätundersökning som skickades ut till pushup-fiskare under 2005. I enkäten efterfrågades fiskarens personliga bedömning av pushup-fällorna med avseende på funktionalitet, fisklighet, skadesituation med mera. Journalföringsdata insamlad under en femårsperiod visade på signifikant högre fångster av lax och öring i pushup-fällor jämfört med kombifällor vilket är det redskap som pushup-fällorna generellt ersätter. Ytterligare fördelar är att fiskesäsongen och tiden mellan vittjningarna kunde förlängas med de nya redskapen samtidigt som de inte utsattes för lika mycket skador.

Enkätundersökningens frågor besvarades generellt positivt, majoriteten av fiskarena angav sig vara nöjda eller mycket nöjda med sitt pushup-fiske. Färre sälskadade fiskar som resulterar i högre fångstvärden och en minskad tidsåtgång till lagning av trasiga redskap bidrar också fördelaktigt till den ekonomiska bilden. Redskapet är även lätt att vittja jämfört med de gamla redskapen. Introduktionen av pushup-fällor i Sverige är en framgång i arbetet med att försöka lösa säl–fiske konflikten och det nya redskapet kommer att ersätta de flesta traditionella lax- och sikfällor som används i Östersjön idag.

En återkommande negativ synpunkt var en hög observerad sälnärvaro vid fällan vilket fiskarena anser kan försämra fiskligheten. Det är dock uppenbart att utvecklingsarbetet inte kan avslutas. Sälar visar en stor läraktighet i sin strävan att komma åt fångsten och stör fångstprocessen genom att agera ”målvakter” i redskapet. De riskerar samtidigt att bifångas, så det kommer krävas vidareutveckling av sälskydd i kombination med andra förvaltningsåtgärder för att hantera sälproblemet.