FINFO 2005:8 Recipientundersökningar vid kärnkraftverket vid Oskarshamn

Författare

Jan Andersson, Fredrik Franzén och Anna Lingman

Sammanfattning

Oskarshamnsverket vid svenska östersjökusten har producerat elektricitet sedan början av 1970-talet. Etableringen föregicks av biologiska basundersökningar från 1962 och sedan 1990 har den biologiska övervakningen haft en stark inriktning mot effekter på fisk. Dessutom övervakas bottendjurssamhällen och vegetation. Denna rapport avhandlar effekter på fisk och mjukbottenfauna.

Fisksamhällenas storlek och sammansättning samt individuella egenskaper hos abborre (Perca fluviatilis) relateras till kraftverkets drift och till varierande naturliga omvärldsfaktorer. Studier har bedrivits parallellt i recipienten vid Simpevarp och i ett opåverkat referensområde, Kvädöfjärden. Kustvattnet i studerade områden karaktäriseras under de senaste fyra decennierna av en stigande temperatur och av ökande halter av närsalter, avspeglat i ett minskande siktdjup.

Fisksamhället i recipienten studerades med nätprovfisken vår och sommar och med ryssjefisken under våren. Samhället dominerades av varmvattengynnade sötvattenarter som abborre, björkna (Blicca bjoerkna) och mört (Rutilus rutilus). En positiv utveckling av fisktätheten för dessa arter kunde kopplas till tillförseln av uppvärmt kylvatten. För abborre ses även en betydande ökning av medelvikten. En positiv beståndsutveckling inträffade även för icke dominanter som gers (Gymnocephalus cernuus), sarv (Scardinius erythrophthalmus), vimma (Vimba vimba) och ål (Anguilla anguilla). För den senare dock delvis till följd av utsättningar.

I den av kylvatten mindre påverkade skärgården vid Simpevarp och i referensområdet dokumenterades en starkt positiv utveckling för abborre sedan 1960-talet och i referensområdet även för björkna och mört. Beståndsutvecklingen följdes här genom nätprovfisken under högsommaren. Antalet arter i fångsten utvecklades positivt under de senaste femton åren, medan de dominerande arterna oftast varierade på en stabil nivå. Utvecklingen för björkna och sarv var dock negativ i Kvädöfjärden. Abborrens årsklasstyrka var tidigare positivt relaterad till vattentemperaturen i alla undersökta områden. I denna undersökning indikeras ett svagt positivt samband för referensområdet, medan sambandet för perioden 1985–1997 i skärgården vid Simpevarp var negativt.

Ett positivt samband mellan yngeltäthet i recipienten och årsklasstyrka i den näraliggande skärgården tyder på att yngelproduktionen i recipienten var av betydelse även för årsklassdimensioneringen utanför detta begränsade område. En högre bakgrundstemperatur i det omgivande havet diskuteras som en tänkbar förklaring till att abborrens rekrytering vid Simpevarp fungerat bättre under kalla somrar under den aktuella perioden. Abborren tillväxte snabbare i närrecipienten och en något snabbare tillväxt i förhållande till referensen observerades även i skärgården vid Simpevarp.

Tillväxtens mellanårsvariation var starkt positivt relaterad till vattentemperaturen under sommaren. I huvudsak marina arter med låga temperaturoptima studeras sedan 1970 genom nätprovfisken under april och maj. Den i detta fiske stark dominerande strömmingen (Clupea harengus) ökade snabbt i fångsterna under 1980-talet för att kulminera runt 1990. Därefter observerades en stark negativ utveckling. Ökningen under 1980-talet saknade motsvarighet hos strömmingsbeståndet i Östersjön som helhet och under denna period dokumenterades en anlockning av strömming till kylvattnet som sannolikt delvis förklarar uppgången. Ett större inslag av småvuxen strömming under 1990-talet kan sannolikt förklaras av en dokumenterat långsammare tillväxt i stora delar av Östersjön.

Torskfångsten (Gadus morhua) ökade mycket kraftigt och till höga nivåer under 1970-talet för att under 1980-talets senare del minska till en mycket låg nivå. Denna nivå rådde därefter under resten av undersökningsperioden. Utvecklingen speglar den för det östra torskbeståndet i Östersjön, som dock inte föll tillbaka till lika låga nivåer under 1990-talet. Utvecklingen för andra arter i samma fiske uppvisade stora och långsiktiga fluktuationer och ett samband med torsktätheten förefaller sannolikt i flera fall. Markerade tillbakagångar noterades för flera arter mot slutet av undersökningsperioden och ett samband med en ökad förekomst av säl i området förs fram som en tänkbar orsak. Fortplantningsskador observerades hos abborre och mört i recipienten.

För ögat synliga störningar förekom i onormal omfattning hos främst äldre fiskar och en koppling till kylvattenpåverkan är uppenbar. Experimentella studier av abborre påvisade starkt försämrad äggöverlevnad. Ett svagt samband med vattentemperaturen under vintern indikerade en högre störningsgrad vid högre bakgrundstemperatur. Förekomsten av för ögat synliga sjukdomssymptom dokumenterades vid alla fisken. Hudsår hos karpfiskar var vanligast i närrecipienten, men trender var ovanliga och sjukdomssituationen bedömdes inte avvika från vad som är normalt för område och årstid. Prevalensen av simblåseparasiter (Anguillicola crassus) hos ål låg stabilt på 50–60% efter etablering av parasiten 1988.

Sjukdomsförekomsten utanför närrecipienten var låg, med undantag för periodvis hög förekomst av stenrom hos strömming, ögonparasitering hos rötsimpa (Myoxocephalus scorpius) och hudsår och Lymfocystis hos flundra (Platichtys flesus). Dessa observationer kunde inte kopplas till driften av kraftverket. Mjukbottenfauna övervakades på två lokaler i recipienten och på två i referensområdet. Artrikedomen var högre under de två senare decennierna än tidigare på grunda transportbottnar i båda områdena och på en djupare ackumulationsbotten i referensområdet. Biomassan var mindre än normalt på den djupare lokalen i recipienten från början av 1990-talet och återkommande syrgasbrist observerades.

Ett indirekt samband med kraftverkets drift diskuteras. På de grundare lokalerna sågs en markant ökning av biomassan i referensen under senare år, samtidigt som motsvarande lokal i recipienten var oförändrad. Individrikedomen på de djupare lokalerna i recipient och referensområde minskade under slutet av 1980-talet till följd av en markant nedgång för populationen av vitmärla (Monoporeia affinis). Arten har därefter inte återhämtat sig.

För de grundare lokalerna i båda områden observerades en markant ökning av individrikedomen sett över hela undersökningsperioden, till stor del beroende på en positiv utveckling för blåmussla (Mytilus edulis)och östersjömussla (Macoma balthica).