FINFO 2005:3 Blankålsmärkning

Författare

Niklas B. Sjöberg och Erik Petersson

Sammanfattning

Ålpopulationerna i Europa har minskat kraftigt de senaste 20-30 åren. Detta har lett till att man satt ut stora mängder ålyngel för att upprätthålla ålpopulationen och ålfisket. Detta har i sin tur lett till misstankar att den utsatta ålen, när de nått lekmogen ålder (blankål), inte hittar ut ur Östersjön för vidare färd till lekplatserna i Sargassohavet. Det övergripande målet med detta arbete är att med hjälp av redan utförda märkningsexperiment utvärdera om och i vilken utsträckning blankålen hittar ut ur Östersjön.

Studien är en del av en större studie som pågår vid Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium i Drottningholm. För att få en bild av hur vandringsmönstret hos utvandrande blankål ser ut har vi sammanställt de 268 märkningsförsök som gjorts i Östersjön sedan det första försöket 1903. Av dessa har 51 märkningsförsök detaljgranskats och individuella uppgifter från vandringen för 3 612 återfångade ålar har satts samman i en databas.

Tveksamheter i tillförlitligheten och låg återrapportering vid de tidigaste märkningsförsöken gjorde att endast försök från 1959 och framåt togs med i den individbaserade delen av föreliggande studie. I navigationsprogrammet Fugawi 3 har vandrad sträcka beräknats. Vandringsriktningen har bedömts som ”förväntad” eller ”ej förväntad” och för de ålar som lyckats ta sig ner till Öresund eller lämnat Sveriges farvatten har en uppdelning i zoner gjort det möjligt att skilja olika vandringsvägar åt. Ålar som inte återfångas samma höst som de märkts kallas övervintrare.

Resultaten visade bland annat att:

1. Andelen märkta ålar som återfångats har minskat från 1959 till 1991.
2. Antal övervintrare ökar med latitud för utsättningsplatsen.
3. En märkt ål hinner vandra längre och det är fler som når Öresund och de danska sunden ju längre österut som märkningen skett.
4. Ålar som anses vandra fel ökar med utsättningsplatsens longitud och minskar med dess latitud.

Det svenska ålfisket baseras delvis på utsättningar av ål, som antingen är omflyttad inhemsk gulål eller importerat ålyngel. I Sverige var det först på 1980-talet som vi i stor skala startade importen av glasål medan både Polen och Östtyskland haft omfattande utsättningsprogram sedan 1950-talet. Samtidigt som de utsatta ålarna bidrar till basen för fisket, så är avsikten också att de skall bidraga till mängden lekande ålar i Sargassohavet.

Det finns dock en hypotes enligt vilken de utsatta ålarna (till skillnad från de naturligt invandrade) inte hittar ut ur Östersjön och detta skulle kunna bero på att de saknar de orienteringsmekanismer som är nödvändiga för att lokalisera Östersjöns utlopp då de inte präglats under en naturlig invandring. I de statistiska beräkningarna kan vi se en förskjutning av utvandringen över tid, på så sätt att ålarna numera i mindre grad vandrar ut genom Öresund och i stället tar vägen genom de danska sunden. Svängningen skedde redan före 1975, dvs. innan de svenska utsättningsprogrammen kommit i gång i någon större skala. Dessutom har märkta polska ålar återfångats på svenska östersjökusten ända upp till norra Öland.

Det betyder att svenska ålmärkningsförsök förmodligen inte enbart bestått av naturligt invandrade ålar utan även av ålar som härstammar från utsättningar i Polen och Östtyskland. Vi misstänker att de storskaliga utsättningsprogrammen i Polen och Östtyskland kan ha påverkat svenska märkningsförsök redan sedan slutet av 1950-talet. Med dagens kunskap är det omöjligt att säga hur stor inblandningen av utsatta ålar har varit i de svenska märkningsförsöken och därför har vi svårt att säga vad som är den naturliga vägen ut ur Östersjön för svensk blankål.

För att i framtiden kunna uttala sig om skillnader hos naturligt invandrad och omflyttad ål vad gäller vägval vid utvandring måste vi veta varifrån de härstammar. I kommande märkningsförsök måste kemiska analyser ske av de återfångade ålarnas hörselstenar (otoliter) för att kunna säkerställa ålarnas härkomst.