Den här sidan hör till avsnittet Övergripande frågor i vägledningen för prövning av små avloppsanläggningar
Vägledningens startsida
×
Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

M 2137-13 Mark- och miljööverdomstolen

Målnummer: M 2137-13
Beslutande myndighet: Mark- och miljööverdomstolen
Avgörandedatum: 2014-01-31
Kommun: Göteborg

Slutsats

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN ansåg att det inte var visat att reningsverket klarade smittoreduktion tillfredsställande varför efterpolering krävdes.

Ärendet återförvisades.

Referat

En tillsynsmyndighet avslog en ansökan om minireningsverk. Den aktuella fastigheten låg tillsammans med ett tiotal bostadshus och inom 350 meter från avloppsutsläppet låg ytterligare 25 bostadshus. Tillsynsmyndigheten ansåg därför att anläggningen utan efterpolering inte kunde anses uppfylla hälsoskyddskraven. Man menade att om verket ensamt skulle anses uppfylla normal skyddsnivå för hälsoskydd så skulle det i sak bli samma som att inte ställa något krav alls på smittämnen.

Minireningsverket var CE-märkt och testat enligt EN12566-3, i vilket smittreduktion inte ingår. Fastighetsägaren menade att en efterpolering skulle kunna störa den normala funktionen hos verket och smittreduktionen var tillräcklig eftersom anläggningstypen varit med i en länsstyrelsestudie 2009 där tre av fem tagna stickprover visade att anläggningen klarade badvattenkvalitet. Fastighetsägaren ville släppa det renade vattnet efter minireningsverket till ett öppet dike/bäck i ett område med ca 5-10 hus och motsatte sig kravet på efterpolering eftersom han ansåg att det inte fanns någon risk för exponering eller smittspridning då det tog lång tid för det renade vattnet att nå havet. Anläggningens utsläppspunkt låg ca 3 km från havet, varav 1,1 km av transporten skedde i öppet dike.

Mark- och miljööverdomstolen gjorde bedömningen att ”I området förekommer inte obetydlig bostadsbebyggelse och utsläppet kommer att ske i ett område där människor riskerar att exponeras för avloppsvattnet. Med hänsyn till denna risk för exponering av smittämnen och den osäkerhet om vilken reduktion anläggningen ger i detta hänseende finns det skäl att förena tillståndet med ett krav på efterbehandling, i detta fall ett efterpoleringssteg”.

Här ansåg Mark- och miljööverdomstolen att den information som fanns om den aktuella anläggningen i fråga om reduktion av smittämnen m.m. inte kunnat visa på en tillfredsställande reduktion och därför fanns det skäl att förena tillståndet med ett krav på efterbehandling, i detta fall ett efterpoleringssteg. Avgörande för bedömningen var att utsläppet skulle ske i närheten av bostäder i ett öppet dike/bäck. Den sammanvägda bedömningen av robusthet, reduktionsförmåga och utsläppspunktens lokalisering ledde fram till att enbart minireningsverket inte uppfyllde kraven för normal hälsoskyddsnivå på platsen.

De fastslog därmed att en efterpolering behövdes. Tillståndet villkorades med att provtagning av verket med avseende på BOD, tot-P och tot-N ska ske efter tre månader respektive ett år, därefter efter anmodan från tillsynsmyndigheten. ”Om det då visar sig att tillräcklig rening inte sker bör det övervägas om det är möjligt och skäligt, med hänsyn till kostnad och nytta, att ställa krav på ytterligare åtgärder för att nå önskad rening av avloppsvattnet.” Frågan om slutliga villkor för utsläpp av BOD, tot-P och tot-N sköts sålunda upp under en prövotid. För smittreduktion föreskrevs ingen uppföljande provtagning.

Mark- och miljööverdomstolen uttalade vidare att kravet på en anläggnings funktion ska ställas vid en anläggnings utsläppspunkt, dvs ett långt dike i vilket retention förvisso kan ske, ingår därmed inte i anläggningen.

Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut