Den här sidan hör till avsnittet Bedömning i vägledningen för prövning av små avloppsanläggningar
Vägledningens startsida
×
Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Små avlopp

Anläggningens förutsättningar

Miljöbalken ställer krav på att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på annat sätt så att olägenheter för människors hälsa inte uppstår (9 kap. 7 § MB). Vidare sägs i 2 kap. 3 § att verksamhetsutövaren ska vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga, hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön.

Varje ärende ska bedömas utifrån sina förutsättningar - vilka är riskerna för hälsa och miljö (se Bedömning av skyddsnivåer) och vad krävs för att avloppsanläggningen ska nå upp till skyddsnivån på platsen? Detta kapitel handlar om hur uppgifterna i ansökan/anmälan kan bedömas för att avgöra om en anläggning klarar skyddsnivåerna för miljö- och hälsoskydd.

Fördjupad text om grundförutsättningarna för prövningen finns i Vilka uppgifter ska en anmälan/ansökan innehålla och Bedömning av tillåtlighet, platsens förutsättning.

Bedömning av om anläggningen når upp till skyddsnivån med avseende på hälsoskydd

I 9 kap. 7 § MB slås fast att avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. I flera domar från MÖD har tolkningen av 9 kap. 7 § MB varit ganska strikt. I ett avgörande från MÖD, M 857-01, påpekar domstolen att redan risken för olägenheter ska beaktas vid bedömningen av tillåtligheten. I MÖD:s dom M 9677-99 slogs fast att även en liten risk för påverkan på en dricksvattenbrunn var tillräcklig för att avslå ansökan om infiltration.

Gränsvärden för smittämnen i utgående hushållsspillvatten finns inte i lagstiftningen och är inte heller fastslaget i praxis. Det innebär att en riskbedömning av om anläggningen kan medföra olägenheter behöver göras i varje enskilt fall. Skälet till att gränsvärden för mikroorganismer inte införts är att det råder osäkerhet även bland experter om vilka indikatororganismer som ska mätas och vad som är relevanta utgående halter från en avloppsanläggning.

Ingående halter av indikatororganismer kan vara mycket skiftande. Om reduktionskravet skulle sättas till exempelvis log 3 (99,9 procent) kan det innebära väsentligt skiftande halter ut, vilket i sin tur kan medföra en felaktig bedömning som leder till falsk trygghet och risker för smittspridning. Andra invändningar mot specifika krav på reduktion är svårigheter med provtagning och att felmarginaler i analyser skapar osäkerhet, att tillväxt av indikatororganismer kan ske i vissa avloppsanläggningar och därmed påverka provresultatet, samt att de kommunala stora avloppsreningsverken inte har krav på reduktion av mikroorganismer.

I AR Små avlopp preciseras kravet på vad en avloppsanläggning ska klara med avseende på hälsoskydd.

Normal nivå

  • A. Utsläpp av avloppsvatten medverkar inte till en väsentligt ökad risk för smitta eller annan olägenhet, till exempel lukt, där människor kan exponeras för det, exempelvis genom förorening av dricksvatten, grundvatten eller badvatten.
  • B. Den hantering av restprodukter från anordningen som äger rum på fastigheten, kan skötas på ett hygieniskt acceptabelt sätt.

Hög nivå

Utöver A - B:

  • A. Ytterligare skyddsåtgärder utöver den huvudsakliga reningen i anordningen vidtas. Exempelvis kan det finnas behov av att förbjuda vissa utsläpp, att göra utsläppspunkten mer svårtillgänglig, att öka anordningens robusthet eller att lägga till reningssteg som ytterligare reducerar föroreningsinnehållet, ökar uppehållstiden, utjämnar varierande flöden eller tar emot eventuellt bräddat vatten.

När en ansökan/anmälan bedöms bör en sammanvägd bedömning göras ur hälsoskyddssynpunkt av avloppsanläggningens

  • robusthet
  • reduktion av smittämnen
  • lokalisering av utsläppspunkten.

Om det vid den sammanvägda bedömningen finns brister kopplade till anläggningens robusthet och reduktionsförmåga så måste förhållandena vid utsläppspunktens lokalisering kompensera dessa brister på ett tillfredsställande sätt för att man ska kunna tillåta anläggningen utan att ställa ytterligare krav. Kriterier för robusthet kan vara att anläggningen

  • tål variation i både hydraulisk och organisk belastning
  • har en god driftsäkerhet
  • har litet skötselbehov.

Vid bedömning av om lokaliseringen av utsläppspunkten är lämplig är det viktigt att ta hänsyn till vad det är som ska skyddas. Om det till exempel är en grundvattentäkt som ska skyddas så kan det vara en fördel om utsläppet från avloppsanläggningen sker till ett dike eller annat ytvatten medan det för skydd av badplatser och ytvattentäkter kan vara mer fördelaktigt om utsläppet sker till mark, förutsatt att skyddsavstånden till är tillräckliga.

Varför behövs smittskyddsbarriärer?

De sjukdomar som riskerar att spridas från små avloppsanläggningar är vanligtvis olika typer av mag- och tarminfektioner. I en liten anläggning sker inte en lika stor utspädning av smittämnen som i ett stort reningsverk vilket innebär att höga halter av smittämnen i avloppsvattnet kan förekomma i de fall någon i hushållet är smittad. Trots en god medelreduktion i anläggningen kan tillfällig tillförsel av höga halter smittämnen resultera i betydande utsläpp. Det är därför viktigt att utsläppspunkten är vällokaliserad och att det finns en eller flera så kallade barriärer för att hindra smittspridning. (Ottoson J. , 2013)

Vad är en smittskyddsbarriär?

Med en smittskyddsbarriär menas en skyddsåtgärd som motverkar förekomst och spridning av sjukdomsframkallande bakterier, virus och parasiter från en avloppsanläggning. Olika typer av barriärer fungerar på olika sätt men minskningen av smittämnen i en avloppsanläggning beror på någon av principerna avskiljning (till exempel utsortering av fekalt material vid källan eller fastläggning av smittämnen i en markbaserad anläggning) eller inaktivering (till exempel desinfektion med UV-ljus eller naturlig utkonkurrering i en markbaserad anläggning). En barriär kan fungera väl mot en typ av mikroorganism men inte för andra. För att uppnå hög reduktion av smittämnen behöver olika typer av barriärer kombineras.

Barriärer för små avlopp kan indelas i tre huvudkategorier enligt nedan:

  1. Utsortering av fekalt material vid källan. Se avsnitt Utsortering av fekalt material vid källan och eget omhändertagande av avfall.
  2. Behandling i anläggningen med syfte att utjämna halt/flöden samt specifikt reducera smittämnen genom avskiljning eller inaktivering (avsnitt Barriärer i huvudreningssteg), inklusive efterbehandling (avsnitt Barriärer i efterpoleringssteg) innan utsläpp till recipient.
  3. Placering av utsläppspunkt så att exponering till människor och djur minimeras. Se avsnitt Placering av utsläppspunkt.

Även skyddsavstånd i mark är en typ av barriär, se avsnitt Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening.

I en dom från MÖD, M 5911-16, där en ansökan om minireningsverk med efterpolering hade överklagats påpekar domstolen att gällande utsläppspunktens närhet till badplatsen behövs tillförlitliga barriärer för att minska riskerna för att smittämnen tillförs badplatsen och påverkar människors hälsa. Sökande hade inte visat att anläggningen skulle reducera smittämnen till en nivå som skulle vara acceptabel på platsen. MÖD:s bedömning var att tillstånd inte skulle lämnas till den sökta anläggningen eftersom utsläppet i det aktuella fallet skulle ske till en mycket känslig och skyddsvärd recipient.

I en dom från MMD, M 1527-15, blev utfallet istället att ett tillräckligt antal barriärer gjorde att anläggning med minireningsverk, markbädd och UV-ljus kunde godtas trots närhet till vattentäkt.

Även i områden med normal skyddsnivå kan extra reningssteg krävas för att ett tillräckligt skydd ska uppnås. I en dom från MÖD, M 2137-13, bedömde domstolen att den information som fanns om den aktuella anläggningen i fråga om reduktion av smittämnen m.m. inte kunnat visa på en tillfredsställande reduktion. Därför fanns det skäl att förena tillståndet med ett krav på efterbehandling, i detta fall ett efterpoleringssteg. Avgörande för bedömningen var att utsläppet skulle ske i närheten av bostäder i ett öppet dike/bäck med möjlighet för exponering för människor och djur. Den sammanvägda bedömningen av robusthet, reduktionsförmåga och utsläppspunktens lokalisering ledde fram till att enbart minireningsverket inte uppfyllde kraven för normal hälsoskyddsnivå på platsen.

Även om en anläggning innehåller en extra barriär kan den vara olämplig på platsen. I en dom från MÖD, M 9327-06, godtogs inte infiltration av fekalievatten från en vattentoalett med sortering i två fraktioner (urin och spolvatten/fekalier och papper) 35 meter från en vattentäkt eftersom utredning av grundvattnets strömningsriktning och bergets lokala sprickighet saknades. Fekalievattnet avsågs behandlas med UV-ljus, men barriären ansågs inte tillräcklig på den aktuella platsen.

Sammanfattningsvis är det viktigt att ha flera barriärer om utsläppspunkten är känslig, men barriärerna måste även ha en dokumenterad effekt med avseende på reduktion av smittämnen och tillsammans vara robusta, dvs. tåla variation i belastning, ha en god driftssäkerhet och ett lågt skötselbehov.

Utsortering av fekalt material vid källan och eget omhändertagande av avfall

Här avses källsorterande avloppslösningar, till exempel anläggningar där WC-spillvattnet samlas i sluten tank, och olika typer av torra toalettlösningar. Genom att sortera bort fekalierna från vattnet som går in i den efterföljande anläggningen får man en robust reduktion av smittämnen i avloppsvattnet. Detta ger en signifikant mindre fekal påverkan från avloppsanläggningen, motsvarande 99,6 – 99,998 % eller 2,8 - 4,9 log reduktion (Ottoson J. , 2013).

För BDT-spillvattnet uppnås generellt en god reduktion av smittrisken för normal hälsoskyddsnivå i och med utsorteringen av WC-spillvattnet. Med en slamavskiljare och efterföljande reningssteg för BDT-spillvattnet minskar även risk för lukt.

Torra lösningar (till exempel mulltoalett) kan ibland innebära att fastighetsägaren vill ha eget omhändertagande av avfallet på den egna tomten. Ur smittskyddssynpunkt bör beaktas att eget omhändertagande kan utgöra en större risk än utsläppet av avloppsvattnet i sig.

Reduktion av smittämnen i anläggningen

Reduktion av smittämnen inklusive utjämning av halt/flöden i en avloppsanläggning kan ske så väl i huvudreningssteget som genom att man lägger till så kallade efterpoleringssteg. Med ett efterpoleringssteg avses ett kompletterande reningssteg som har en viss påvisad funktion med avseende på en specifik parameter, i detta avsnitt smittämnen.

Barriärer i huvudreningssteg

Huvudreningssteget i en avloppsanläggning kan utgöras av till exempel en slamavskiljare med efterföljande markbaserat reningssteg eller ett minireningsverk med separat eller inbyggd slamavskiljning. Avskiljning av mikroorganismer börjar redan i slamavskiljaren – halten av fekala mikroorganismer reduceras 1-2 log (90-99 %) genom att de mikroorganismer som är adsorberade till partikulärt material frånskiljs. God slamavskiljning är därför väsentlig för den totala reduktionen i anläggningen. (Naturvårdsverket, 1985)

I markbaserad rening sker reduktionen av bakterier dels genom att de filtreras och adsorberas till materialet och dels genom att de dör (Stevik, Aa, Ausland, & Hanssen, 2004). Den allra största delen av mikroorganismer avskiljs i biohuden och i den omättade zonen i marken ovanför grundvattennivån. En välutvecklad biohud kan begränsa genomsläppligheten i anläggningen, men har god effekt på smittskyddet. Ju större den omättade zonen är desto bättre är reningen av smittämnen. Viss rening sker under grundvattennivå men denna rening bör endast betraktas som en extra säkerhet. 50-80 cm av omättad strömning ger utöver reduktionen i slamavskiljaren en ungefärlig reduktion på 2 log (99%) (Naturvårdsverket, 1985). I den mättade zonen är det främst jordlagrens genomsläpplighet och grundvattenytans lutning som avgör hur lång transporttiden kommer att bli och vilket skyddsavstånd till skyddsobjektet som behöver upprätthållas. För att en infiltrerande anläggning ska fungera som avsett ur smittskyddssynpunkt är det viktigt att såväl det vertikala som det horisontella skyddsavståndet hålls. Se avsnitten Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening och Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvatten.

I ett minireningsverk bidrar kemisk fällning till att avskilja smittämnen genom att de adsorberas till partiklar och hamnar i slammet. Detta förutsätter självfallet också en god avskiljning av slammet. Avskiljningen av mikroorganismer i minireningsverk som helhet kan variera mycket. Minireningsverk som är CE-märkta utifrån EN 12566-6 har testats avseende reduktion av E. coli och intestinala enterokocker. Reduktionen anges i prestandadeklarationen. Se även avsnittet CE-märkta produkter.

Barriärer i efterpoleringssteg

Ett efterpoleringssteg är ett kompletterande reningssteg som har en viss påvisad funktion med avseende på en specifik parameter. En efterpolering kan öka uppehållstiden, utjämna halt/flöden eller på annat sätt behandla det renade hushållspillvattnet med syfte att till exempel reducera smittämnen eller öka reduktionen av näringsämnen. Ett efterpoleringssteg kan till exempel utgöras av en infiltration eller en UV-anläggning medan en stenkista inte är ett tillräckligt väl definierat begrepp med känd konstruktion och funktion för att kunna utgöra ett efterpoleringssteg.

Vad det gäller reduktion av smittämnen fungerar markbaserade efterpoleringar på samma sätt som markbaserade huvudreningssteg – avsnittet Barriärer i huvudreningssteg är därför även tillämpbart på markbaserade efterpoleringar.

Fosforfilter används ibland även som efterpolering m a p smittskydd. När det utgående renade avloppsvattnet från fosforfilter har ett högt pH-värde (över pH 9) erhålls en god reduktion av bakterier (Hellström, 2005). Vattnets pH efter filtret sjunker dock med tiden och det är inte helt klart vilken bakteriereduktion som uppnås i ett fosforfilter på sikt.

Metoder för fysikalisk eller kemisk desinfektion av hushållsspillvatten från små avlopp på den svenska marknaden är i huvudsak UV-behandling eller tillsats av väteperoxid. Dos/koncentration och kontakttid är avgörande för hur effektivt behandlingen inaktiverar smittämnen. Dessutom är anläggningens utformning viktig för att hela mängden avloppsvatten ska kunna behandlas.

UV-strålning inaktiverar de flesta virus, bakterier och parasiter, men avgörande för effektiviteten utöver dosen är vattnets ljustransmission. För att UV-ljus ska fungera optimalt krävs att vattnet är i princip fritt från större partiklar eftersom partiklarna kan innehålla bakterier som inte nås av UV-strålning (Winward, Avery, Stephenson, & Jefferson, 2008 ). Även starkt färgat avloppsvatten kan påverka effekten av UV-strålning. För att ge en effektiv bakteriereduktion behöver därför UV-strålningen föregås av någon typ av filtrering (till exempel en markbädd) och/eller annan avskiljning av suspenderat material (Rawcliffe & Paulsrud, 2010).

En UV-anläggning kräver också god skötsel. Effektiviteten av lamporna kan reduceras på grund av beläggningar om det finns en kontaktyta mot avloppsvattnet. Effektiviteten reduceras också över tid, och det är nödvändigt med byte av lamporna med jämna mellanrum. (Rawcliffe & Paulsrud, 2010)

Även vid behandling med väteperoxid kan högt innehåll av organiskt material i avloppsvattnet förta effekten vid behandling. Kemikalien reagerar med det organiska materialet och förbrukas. Desinfektionen behöver därför föregås av någon typ av filtrering och/eller annan avskiljning av suspenderat material. Att notera är också att det krävs tillstånd från Myndigheten för samhällsberedskap och beredskap (MSB) om en privatperson ska hantera lösningar med över 12% koncentration av väteperoxid.

Placering av utsläppspunkt

Utsläpp av avloppsvatten bör lokaliseras så att påverkan på recipienten blir minsta möjliga. Sådan lokalisering som medför direktutsläpp till större vattenområden och som kan undvikas genomtill exempel efterpolering bör inte tillåtas. Valet av utsläppspunkt styr vad anläggningen bör klara för att uppnå kraven. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Placering av utsläppspunkt ska framgå i ansökan och tillståndet. När det är fråga om en infiltrationsanläggning sker utsläppet till grundvattnet. I det fallet är placeringen av utsläppspunkten densamma som placeringen av hela anläggningen.

För andra typer av avloppsanläggningar kan fastighetsägaren behöva göra utsläppspunkten otillgänglig genom att den till exempel täcks i ett stenlagt dike. I vissa fall kan det vara lämpligt att förlänga ledningen efter reningen eller pumpa det renade vattnet till en lämpligare utsläppspunkt där risk för exponering eller för att förorena en dricksvattentäkt är mindre. Detta kan vara en robust form av barriär om fastighetsägaren har rådighet över diket eller ledningen och det därmed är säkrat att det finns kvar och att möjlighet att underhålla det finns. Att fastighetsägaren leder det renade avloppsvattnet till en recipient där utspädningen är större kan också vara ett alternativ.

Exempel på känsliga utsläppspunkter är inom vattenskyddsområde, i närheten av dricksvattentäkt eller vid en badplats, se avsnitt Normal eller hög skyddsnivå för hälsoskydd?.

Bedömning av CE-märkta produkter med avseende på hälsoskydd

Att en produkt är CE-märkt påverkar inte vilka krav på försiktighetsmått som myndigheten får ställa för att tillstånd till en avloppsanläggning ska kunna medges. CE-märkningen hindrar alltså inte att sådana krav enligt den svenska miljölagstiftningen uppställs som bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö, se MÖD:s dom i mål M 4515-15.

CE-märkningen hindrar alltså inte att sådana krav enligt den svenska miljölagstiftningen uppställs som bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö, se MÖD:s dom i mål

Den sökande behöver kunna visa att anläggningen i sin helhet tillsammans med de barriärer som finns på platsen inte medverkar till en väsentligt ökad risk för smitta eller annan olägenhet. Om utsläppspunkten är känslig och det råder osäkerhet om huvudreningens reduktionsförmåga så behöver en efterpolering eller andra barriärer kompensera för detta. Det är den som söker tillstånd som ska visa att hela anläggningen uppfyller miljöbalkens krav, se MMD:s dom M 5062-15.

Miljöförvaltningen får alltså fråga om hur anläggningen som helhet kommer att klara de hälsoskyddskrav som man ställer på den specifika platsen, däremot inte hur avloppsprodukten klarar kraven på till exempel smittskydd såvida inte denna parameter ingår i standarden. En redovisning av hela anläggningens prestanda med avseende på smittskydd kan redovisas separat av den sökande, och miljöförvaltningen har då också rätt att fråga efter underlagsdokument till testresultaten om det behövs för att en bedömning av ansökan ska kunna göras. Se även avsnitt CE-märkta produkter i Granskning av ansökan/anmälan.

Hälsoskyddskrav på anläggningar för BDT-spillvatten

Hushållsspillvatten från ett hushåll består normalt av WC-spillvatten och BDT-spillvatten. WC-spillvattnet innehåller höga halter näring och smittämnen men relativt lite vatten i jämförelse med BDT-spillvattnet som innehåller låga halter näring och smittämnen men mycket organiskt material och vatten. Det innebär att utsläpp av enbart BDT-spillvatten i hög grad minskar risken för smittspridning. (Ottoson & Stenström, 2003).

Eftersom mängden smittämnen i BDT-spillvatten vanligtvis är låg krävs i regel inte rening med särskilt syfte att reducera smittämnen för denna typ av hushållsspillvatten vid normal skyddsnivå för hälsoskydd. Med en slamavskiljare och efterföljande reningssteg för BDT-spillvattnet minskar även risk för lukt.

Förhöjda mängder av smittämnen kan förekomma vid till exempel utbrott av magsjuka genom fekal förorening av BDT-spillvattnet men vid dessa tillfällen finns det sannolikt också många andra spridningsvägar i samhället än genom hushållsspillvatten. Om utsläppspunkten för det renade BDT-spillvattnet till exempel ligger nära en dricksvattentäkt, oavsett om det är en ytvatten- eller grundvattentäkt, kan det dock finnas behov av extra barriärer efter huvudreningen.

Bedömning av om anläggningen når upp till skyddsnivån med avseende på miljöskydd

I AR små avlopp preciseras kravet på miljöskydd genom en uppdelning i hög och normal skyddsnivå

Normal nivå

  • A. Teknik som begränsar användningen av vatten används, till exempel vattensnåla armaturer.
  • B. Fosfatfria tvättmedel och fosfatfria hushållskemikalier används.
  • C. Avloppsanordningen kan förväntas uppnå minst 90 % reduktion (kan räknas om till utsläpp per person och dygn alternativt till halt, se HVMFS 2016:17, bilaga 1) av organiska ämnen (mätt som BOD7 eller BOD5), se avsnittet ”Kommentar till biokemisk syreförbrukning”, bilaga 2 i HVMFS 2016:17.
  • D. Avloppsanordningen kan förväntas uppnå minst 70 % reduktion av fosfor (tot-P).
  • E. Avloppsanordningen möjliggör återvinning av näringsämnen ur avloppsfraktioner eller andra restprodukter.
  • F. Åtgärder vidtas för att minimera risk för smitta eller annan olägenhet för djur.

Hög nivå (Utöver A - C, E och F)

  • G. Avloppsanordningen kan förväntas uppnå minst 90 % reduktion av fosfor (tot-P).
  • H. Avloppsanordningen kan förväntas uppnå minst 50 % reduktion av kväve (tot-N). (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Även om AR gör en indelning av krav på små avloppsanläggningar i två nivåer så kan lokaliseringen av anläggningen göra att kraven behöver ställas såväl lägre som högre beroende på förutsättningarna på platsen, se även avsnitt Normal eller hög skyddsnivå för miljöskydd?.

Bedömning av CE-märkta produkter med avseende på miljöskydd

Avloppsanläggningar kan bestå av en eller flera produkter som omfattas av en harmoniserad standard enligt byggproduktförordningen (EU-förordning nr 305/2011). Dessa måste då vara försedda med en prestandadeklaration och vara CE-märkta. Vilka uppgifter som kan krävas för dessa produkter framgår av avsnittet CE-märkta produkter i kapitlet Granskning av ansökan/anmälan.

Att en produkt är CE-märkt påverkar inte vilka krav på försiktighetsmått som myndigheten får ställa för att tillstånd till en avloppsanläggning ska kunna medges. CE-märkningen hindrar alltså inte att sådana krav enligt den svenska miljölagstiftningen uppställs som bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö, se MÖD:s dom i mål M 4515-15.

Bedömning av markbaserade avloppsanläggningar

För markbaserade anläggningar som är platsbyggda finns två så kallade tekniska rapporter i serien EN 12566: del 2: "infiltrationsanläggningar" och del 5 ”markbäddar”, som anger hur man bygger konventionella infiltrationer respektive markbäddar, inklusive förundersökningar innan anläggandet. Det går dock inte att CE-märka enligt dessa tekniska rapporter.

Även lokaliseringen av en markbaserad anläggning i förhållande till mark/grundvatten är avgörande för vilken reningsförmåga som kan uppnås. Miljöförvaltningen bör därför i första hand inrikta sig på att prövningsprocessen säkerställer att platsen för den markbaserade anläggningen är väl vald och garanterar att till exempel minst 1 meter till dimensionerande grundvattenyta kan uppnås (se avsnitt Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvattennivå) liksom tillräckliga skyddsavstånd till till exempel dräneringar eller ytvatten (se avsnitt Skyddsavstånd beroende av markförhållanden). I en dom från MÖD, M 7917-01, var lokalisering av en infiltrationsanläggning på genomsläpplig mark i nära anslutning till en sjö skäl för avslag på ansökan därför att infiltration på platsen inte bedömdes kunna ske utan risk för påverkan på sjöns vatten.

Vilka krav som konventionella infiltrationsanläggningar och markbäddar kan anses uppfylla framgår av AR små avlopp:


Följande anordningar bör anses uppnå en reduktion av organiska ämnen och fosfor motsvarande normal nivå för miljöskydd. Bedömningen avser dock inte kvävereduktion:

  • infiltrationsanläggning inrättad enligt teknisk rapport EN 12566: Del 2 eller enligt Naturvårdsverkets faktablad 8147
  • urinavlastad eller på annat sätt fosforavlastad markbädd inrättad enligt teknisk rapport EN 12566: Del 5 eller enligt Naturvårdsverkets faktablad 8147.

Övriga anordningars prestanda får bedömas i det enskilda fallet. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Vilka uppgifter som är skäligt att kräva för anläggningar som inte följer de tekniska beskrivningarna i Faktablad 8147 (Naturvårdsverket, 2003) eller i de tekniska rapporterna EN 12566-2 respektive EN 12566-5 framgår av avsnittet Markbaserade anläggningar i kapitlet om granskning av ansökan/anmälan.

Miljöskyddskrav på anläggningar för BDT-spillvatten

Hushållsspillvatten från ett hushåll består normalt av WC-spillvatten och BDT-spillvatten. I relation till BDT-spillvatten innehåller WC-spillvattnet mer näring och smittämnen men mindre vatten. BDT-spillvattnet innehåller mindre näring och smittämnen men mer organiskt material och vatten än WC-spillvatten. En utgångspunkt för vilka krav som kan ställas för en avloppsanläggning är AR Små avlopp:

Om urin eller fekalier tas om hand utan utsläpp (till exempel urinseparerande torrtoalett) kan motsvarande skyddsnivå räknat som utsläpp per person klaras med mindre rening än vad som krävs för ett osorterat avlopp. Myndigheten bör då inte utan att det är motiverat av omständigheterna i det enskilda fallet efterfråga den angivna procentuella reduktionen för enbart BDT-vattnet. Observera dock att även en anordning för enbart BDT-vatten bör kunna uppfylla erforderlig skyddsnivå med avseende på hälsoskydd.

Råden är inte juridiskt bindande och det kan naturligtvis finnas lokala förhållanden eller omständigheter som möjliggör avsteg i enskilda ärenden. En bedömning av vilken rening som krävs ska alltid göras i det enskilda fallet, då det är lokala förutsättningar som påverkar vilka skyddsåtgärder som krävs för att minimera risken för olägenheter för människors hälsa och miljön. Kraven ska som alltid vara ekonomiskt rimliga i förhållande till risken samt nyttan för hälsan och miljön.

Miljöförvaltningen behöver bedöma reduktionskraven utifrån hushållets totala utsläpp. Om toalettavfallet tas om hand utan utsläpp så innebär det att ungefär 90 % av kvävet, 90 % av fosforn och 40 % av BOD:n redan har avskilts från avloppsvattnet jämfört med om även WC-spillvatten skulle ha släppts ut. För att uppnå samma procentuella reduktion för en BDT-avloppsanläggning som för en anläggning där allt hushållsspillvatten är anslutet behöver BDT-spillvattnet renas till 80% enbart med avseende på BOD.

Om inte tillräckligt med uppgifter om anläggningens prestanda finns blir det svårt att bedöma om anläggningen når upp till den skyddsnivå som krävs på platsen, om ytterligare skyddsåtgärder behövs eller om anläggningen bör förbjudas, se även avsnitt Vad är ett rimligt utredningskrav?. Det pågår arbete med att ta fram en svensk standard för testning av förtillverkade produkter för rening av BDT-spillvatten. En standard underlättar bedömningen av BDT-anläggningars prestanda.

Eget omhändertagande av avfall är inte alltid lämpligt med avseende på miljöskydd

Ligger fastigheten, där den tänkta spridningen ska ske i ett område med hög skyddsnivå med avseende på miljöskydd kan kommunal hämtning av avfallet vara ett bättre alternativ än lokalt omhändertagande. Det är till exempel olämpligt att sprida detta avfall på fastigheter i miljöer där markens och vegetationens förmåga att omsätta och fastlägga tillförda näringsämnen är uppenbart låg och transportvägarna till ytvatten är korta. Exempel på sådana miljöer är fastigheter i direkt anslutning till känsliga ytvatten med berg i dagen, olämpliga avrinningsvägar och jordtäcken med otillfredsställande tjocklek. Ett medeljorddjup på minst 0,5 meter är önskvärt medan mindre än 0,25 meter är olämpligt (Jönsson, 2019).

Medan en eller några få fritidsfastigheter med sådana omständigheter knappast kan anses bidra nämnvärt till vattenkvaliteten kan ett större antal däremot vara skäl för att ställa krav på en annan typ av hantering av dessa fraktioner. En bedömning av platsen för eventuell spridning får dock göras i det enskilda ärendet.

Torrtoalett på Ven med latrintunna utanför. Utsikt mot havet och åker.

Eget omhändertagande av till exempel latrinkompost behöver bland annat bedömas utifrån platsens förutsättningar att ta hand om näringsinnehållet i avfallet. Foto: Bodil Forsberg

Bedömning av rening av andra ämnen än smittämnen och näringsämnen

Små avloppsanläggningar kan medföra risk för påverkan från andra ämnen än näringsämnen och smittämnen. Ett IVL-projekt 2012 visade att små avloppsanläggningar bidrar till spridning av läkemedelsrester till miljön samt att reduktion av läkemedelsubstanser i markbaserade anläggningar beror på utformning och skötsel av avloppsanläggningen. God syresättning och lång uppehållstid i markbaserade anläggningar är gynnsamma förutsättningar för reduktion. (Ejhed, 2012)

FORMAS-projektet Redmic visade att utgående vatten från små avloppsanläggningar kan innehålla en stor mängd olika mikroföroreningar, till exempel läkemedel, plasttillsatser, pesticider, perfluorerade ämnen, kosmetikakemikalier och livsmedelstillsatser, samt att dessa sprids i miljön. Totalt identifierades fler än 100 organiska substanser i halter liknande dem som återfinns vid stora kommunala reningsverk. Hur effektivt de små avloppsanläggningarna renade dessa ämnen varierade mycket, alltifrån inte alls till i princip total reduktion, precis som i de större, kommunala reningsverken. För vissa ämnen hade markbäddar signifikant högre reduktion än stora reningsverk (RedMic, 2019)

Ett annat forskningsprojekt, Optitreat, som bland annat jämförde tre olika typer av minireningsverk, visade att små avlopp kan vara källa till spridning av antibiotikaresistenta bakterier i miljön. Vidare konstaterades att inneboende fysiska och kemiska egenskaper hos mikroföroreningarna, till exempel vattenlöslighet, och nedbrytbarhet, avgör hur väl de reduceras i en liten avloppsanläggning. För de tre typer av minireningsverk som provtogs i projektet visades att en längre hydraulisk uppehållstid i anläggningen ledde till högre reningsgrad av såväl mikro- som makroföroreningar. (BONUS Optitreat, 2019)

Kunskapsläget om mikroföroreningar i specifika yt- och grundvattenförekomster är i dagsläget låg, men det kan inte uteslutas att många små avlopp på en begränsad yta kan vara en källa till föroreningarna.

Generellt så kan välfungerande anläggningar med en god av rening av näringsämnen och smittämnen, som är det som det normalt fokuseras på i tillståndsprövningen, i de flesta fall anses ha en rimlig rening av mikroföroreningar, även om reduktionen varierar beroende på ämne och avloppsteknik. Detta ställningstagande utgår utifrån den nuvarande tekniska nivån avseende såväl små som stora avloppsanläggningar liksom nuvarande kunskapsläge vad gäller förekomsten av dessa ämnen i miljön.

Bedömning av drift, skötsel och funktionskontroll

I bedömningen av anläggningens tillåtlighet behöver även ingå om anläggningens funktion över tid kan upprätthållas, speciellt om anläggningen är tekniskt avancerad och/eller om anläggningen är avsedd för många hushåll. Det bör av ansökan framgå både vad egenkontrollen omfattar och vad servicen innehåller vad avser kontroll av anläggningens funktion och eventuell justering av reningsprocessen, till exempel inställning av kemikaliedosering, se avsnitt Fackmannamässig skötsel. En bedömning behöver göras av såväl kompetens hos den person som ska serva anläggningen som vad som ingår i skötseln och hur ofta den ska ske. Sådana uppgifter kan ofta framgå av ett formellt serviceavtal med en professionell servicefirma. Servicen kan också skötas av verksamhetsutövaren om denna kan styrka motsvarande kompetens inom drift, service och eventuell provtagning. Det handlar här inte om att miljöförvaltningen ska göra en detaljerad bedömning av specifika moment i underhåll och skötsel, utan om en översiktlig bedömning av rimligheten i det som föreslås i ansökan.

För markbaserade anläggningar för ett eller ett mindre antal hushåll kan en enklare egenkontroll vara fullt tillräckligt, se avsnitt Fastighetsägarens egenkontroll. För villkorsskrivning se även avsnitt Drift och Skötsel och egenkontroll

Risker vid uppstartsfas och driftstörningar

Vid tillståndsprövning bör man ta med i bedömningen att många typer av anläggningar har en uppstartsperiod innan de når full effekt både vad gäller smitt- och näringsämnesreduktion. Detta behöver tas med i lokaliseringsbedömningen. Det förekommer till exempel att fosforfällor och kemisk fällning inte installeras förrän anläggningen har varit i drift ett tag. Om det inte tas med i lokaliseringsbedömningen finns till exempel risk för smittspridning innan anläggningen har nått sin fulla reningskapacitet. Om riskerna vid uppstartsfas är stora och omgivningen mycket känslig så bör anläggningen inte tillåtas.

För produkter som är CE-märkta är tiden för uppstart en uppgift som tillverkaren inte har skyldighet att redovisa och som prövningsmyndighet kan man därför inte heller kräva in den, se avsnittet CE-märkta produkter. Däremot kan motsvarande uppgifter finnas i bruksanvisningarna.

Vid granskning av en ansökan/anmälan bör myndigheten vidare ta reda på om anläggningen kan brädda, dvs. släppa ut orenat avloppsvatten vid vissa driftförhållanden. Om anläggningen är konstruerad på ett sådant sätt att den kan brädda så behöver man vid lokaliseringsprövningen ta med risken för att avloppsvattnet kan komma att släppas ut orenat. Om utsläppet av orenat hushållsspillvatten kan leda till en väsentligt ökad risk för smitta eller annan olägenhet så bör anläggningen inte tillåtas.

Bedömning av dimensionering

En liten avloppsanläggning ska dimensioneras utifrån förväntad belastning. Grundprincipen enligt AR Små avlopp är att en avloppsanläggning för ett hushåll ska vara anpassad för minst fem personekvivalenter (pe) och åretruntboende om det inte finns starka skäl som talar emot det. Eftersom små avloppsanläggningar normalt dimensioneras efter den schablonvolym vatten som förbrukas per person och dygn blir både den hydrauliska belastningen (volymen) och mängden BOD dimensionerande. En personekvivalent motsvarar ungefär 1 person i BOD7-belastning. Vi använder därför begreppet personer istället för personekvivalenter i vägledningen.

Att räkna på antalet personekvivalenter som belastar anläggningen blir mest intressant för anläggningar som belastas av annat avloppsvatten än enbart hushållsspillvatten eller när man närmar sig en belastning på 200 pe. I det senare fallet för att veta om det handlar om en ansökan enligt 13 § FMH (under 200 pe) eller en anmälan enligt 9 kap. 6 § MB (över 200 pe). Schabloner för beräkning av belastning med avseende på personekvivalenter finns i AR Små avlopp (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).

Den dimensionerande volymen för spillvatten från toalett och BDT är utifrån schablonvärden i AR Små avlopp 170 (150-200) liter per person och dygn och 120 (100-150) liter per person och dygn om det endast är BDT-spillvatten som är kopplat till avloppsanläggningen (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).

För dimensionering av infiltrationsyta se Siktanalys och perkolationsprov.

Skäl att dimensionera BDT-anläggningar för mindre än 5 personer

Det är den sökande som har ansvaret för att visa att det finns särskilda skäl för att dimensionera en avloppsanläggning för ett hushåll för mindre än fem personer. Exempel på särskilda skäl skulle till exempel kunna vara att huset är mycket litet och är enkelt utrustat med avseende på VA-installationer, se dom från MÖD, M 5622-13 och M 3753-14.

Om avloppsanläggningen dimensioneras hydrauliskt för lägre vattenanvändning än vad som motsvarar 5 personer behöver fastighetsägaren vara införstådd med att om vattenanvändningen ändras (till exempel installation av dusch eller tvättmaskin) så måste detta anmälas till myndigheten (14 § FMH). Det kan också medföra att anläggningen behöver ändras eller byggas ut. Se även avsnittet om attefallshus.

Om miljöförvaltningen i detta fall gör avsteg från principen i AR Små avlopp och ger tillstånd till en ny anläggning som inte är dimensionerad för 5 personer och/eller åretruntstandard så är det lämpligt att skriva in vilken dimensionering tillståndet gäller för, en biologisk belastning av som högst x g BOD per dygn (vilket motsvarar x personer) och en hydraulisk belastning motsvarande som högst x liter vatten per dygn. Det är dock endast om det är reglerat i de lokala hälsoskyddsföreskrifterna eller motsvarande som en BDT-anläggning är tillståndspliktig.

När en anmälan om inrättande av en enkel BDT-anläggning inkommer behöver miljöförvaltningen ta ställning till om anläggningen uppfyller kraven. Kommer miljöförvaltningen fram till att den inte klarar kraven så är det formella svaret på anmälan ett förbud. Kan anläggningen accepteras kan miljöförvaltningen reglera användandet genom ett föreläggande där anläggningens dimensionering är en grundförutsättning på samma sätt som om ett tillstånd skulle ha meddelats, se ovan.

Attefallshus

Om ett attefallshus ska kopplas på en avloppsanläggning behöver dimensioneringen av avloppsanläggningen prövas specifikt med utgångspunkt från den förväntade belastningen. Det är sålunda inte självklart att ett tillkommande attefallshus med automatik innebär att anläggningen ska klara två hushåll och därmed 10 pe, utan det bör vägas in hur många personer som rimligen kan och kommer att vistas i huvudbyggnad plus attefallshus. Här bör uppgifter om användning samt den sammanlagda bostadsytan vara viktiga omständigheter att ta med i bedömningen.

Om fastighetsägaren anger exempelvis ”gäststuga” som användning, bör det redovisas uppgifter om hur gäststugan är tänkt att användas. Om attefallshuset byggs med såväl kök som badrum så kan det tyda på att huset kommer att användas för längre vistelser, och därmed kan belastningen på avloppsanläggningen bli större än om huset endast ska användas för ett fåtal övernattningar. Om attefallshuset istället ska användas som en enklare gäststuga utan till exempel kök kan det i normalfallet vara rimligt att anta att gästerna annars skulle ha bott i huvudbostaden under den korta tid besöket varar.

Är attefallshuset avsett att användas som en komplementbyggnad (till skillnad från komplementbostad, se avsnitt Attefallshus och andra bygglovsbefriade åtgärder, är det inte självklart att det finns hygienfunktioner såsom kök och badrum. Miljöförvaltningen kan behöva begära in kompletterande uppgifter från anmälaren om vad byggnaden ska användas till.

Samlingslokaler eller liknande

Avsteg från grundprincipen behöver också göras i de fall det råder särskilda förhållanden, till exempel om ansökan/anmälan gäller en samlingslokal eller motsvarande. Sökande behöver i dessa fall inkomma med information om hur belastningen har beräknats utifrån flöden och föroreningsmängder. Beräkningen behöver omfatta både min- och maxbelastning och bör utgå från närvarograd och vattenförbrukning. En anläggning som kan antas ha en hög toppbelastning men med långa intervall (låg närvarograd) skulle till exempel kunna innebära att det är möjligt att utjämna ett flöde av spillvatten över tid genom en utjämningstank, men inte nödvändigtvis att anläggningen i sig behöver vara dimensionerad för maxbelastningen. Handlar det om att ersätta en befintlig anläggning som ska uppdateras kan installation av en vattenmätare ge information om vattenförbrukningen.

Miljöförvaltningens roll är att granska ansökningshandlingarna så att beräkning och dimensionering verkar rimlig och att den sökta anläggningen har förutsättningar att klara både min- och maxbelastning.

Avloppsanläggning som syns genom fönster  på konferensrum Hornborgasjöns Naturum

Avsteg från grundprincipen om dimensionering kan behöva göras om avloppsanläggningar ska betjäna till exempel en samlingslokal. Foto: Bodil Forsberg

Anläggningar avsedda för 51-200 pe

För gemensamhetsanläggningar som är dimensionerade för mer än 50 personer finns det starka skäl som talar för att man kan frångå huvudregeln om att dimensionera för lägst 5 personer per hushåll. Detta beror på att ju fler hushåll som är anslutna till avloppsanläggningen desto lägre blir sannolikheten att det bor 5 personer i alla hushåll eftersom det i medelhushållet (småhus med äganderätt) i Sverige bor ca 2,7 personer (Statistiska Centralbyrån, 2019). Att då utgå från 5 personer i varje hushåll skulle kunna ge en överdimensionerad anläggning. Självfallet spelar också bostädernas storlek och typ roll för bedömningen av hur många som rimligen kommer att bo där och belasta avloppsanläggningen.

Ansvaret för att räkna ut den aktuella belastningen ligger på den sökande och miljöförvaltningens roll är att granska redovisningen och bedöma rimligheten i beräkningarna innan beslut fattas. Gäller det dimensionering av bostäder som inte används kontinuerligt utan belastas ojämnt, till exempel semesterbyar, kan hänsyn till maxbelastning också behöva tas.

Dricksvattenfilter

De flesta fastighetsägare som har enskilt avlopp har också egen brunn. En brunn kan ha olika typer av problem med råvattnet som gör att fastighetsägaren vill sätta in någon typ av vattenrening. Många vattenreningsanläggningar bygger, oavsett problem, på någon form av separation genom ett mekaniskt filter.

Beroende på önskad funktion kan ett filter fyllas med sand, jonbytarmaterial, specialmassor för järn och mangan etc. Många filter har en backspolnings-automatik för att spola bort det som fångats upp av filtermassan samt för att hålla filtermassan porös så att filtret inte sätter igen. Backspolningsvatten från filter för järn och mangan kommer att innehålla flockar av järn och mangan som kan riskera att sätta igen en avloppsanläggning och det bör därför inte ledas till avloppsanläggningen. Backspolningsvatten från avhärdningsfilter bygger på jonbyte med salt vilket innebär att höga salthalter kan uppkomma i spolvattnet. Vissa typer av filter kan bygga på att man tillsätter till exempel lut eller soda för att justera pH, eller kaliumpermanganat för att regenerera (återoxidera) avjärningsfilter. Vatten med högt/lågt pH och oxiderande ämnen kan också störa processerna i en liten avloppsanläggning.

Alla typer av filter backspolas dock inte. En del filter bygger till exempel på adsorption eller mekanisk filtrering utan backspolning.

Utöver risken för påverkan på avloppsanläggningen på grund av innehållet i backspolningsvattnet behöver även flödena genom avloppsanläggningen beaktas. De flesta avloppsanläggningar för ett hushåll bygger på en dimensionering på runt 850 liter per dygn. Blir belastningen betydligt högre per dygn eller stötvis hög, riskerar man slamflykt eller andra störningar i processen.

Sammanfattningsvis bör inte avledning av backspolningsvatten eller vatten från regenerering av filter tillåtas till avloppsanläggningen om den kan ta skada av detta. Detta är också ett vanligt branschkrav från leverantörer av avloppsanläggningar.

Teknisk utformning - möjlighet till funktionskontroll

För att avloppsanläggningens funktion ska kunna kontrolleras när den väl är i drift måste anläggningen förses med kontrollmöjligheter. Kontrollmöjligheterna bör framgå redan av ansökningshandlingarna, se avsnitt Fysiska kontrollmöjligheter.

Markbaserade anläggningar bör vara byggda så att det finns en möjlighet att kontrollera deras funktion. Finns till exempel såväl fördelningsbrunn som luftare på spridningsledningarna finns möjlighet till sådan funktionskontroll. Luftarna behöver vara separata dvs. ej ihopdragna och/eller dragna åt sidan, för att de ska kunna användas för detta ändamål.

Vid anläggande av infiltrationer bör sökande installera ett grundvattenrör, se Anvisningar för grundvattenrör, eftersom avståndet till grundvattenytan är ett viktigt kriterium för anläggningens funktion. Placering och utformning av grundvattenröret bör finnas med i ansökan, exempelvis genom att grundvattenröret är markerat i situationsplanen och tydligt redovisat i profilritningen över anläggningen. I undantagsfall, då man kan belägga att avståndet till grundvatten är så stort att det är helt uppenbart att infiltrationen inte riskerar att påverkas av höga nivåer, krävs inte något grundvattenrör. Det senare kan anses uppfyllt om avståndet mellan infiltrationsnivå och grundvattennivå är större än 5 meter i grus eller större än 8 meter i morän.

Avloppsanläggningen bör även, i den mån det behövs, vara försedd med larm om det uppstår drift-, eller andra funktionsstörningar. Ett larm bör alltid finnas som varnar innan en sluten behållare för avloppsvatten har blivit full. Det är också rimligt att det finns larm på anläggningar som för sin funktion till exempel är beroende av pump eller att en annan rörlig del fungerar som avsett. Även vid tillsats av fällningskemikalier eller syresättning genom en kompressor är larm relevant eftersom detta är centrala delar för anläggningens funktion. Det kan också handla om utrustning för smittskyddsreduktion.

Relevanta rättsfall

Rättsfall
RättsfallSlutsats
M 5911-16
2017-06-28
Mark- och miljööverdomstolen
Uddevalla
Högre än hög skyddsnivå krävdes eftersom utsläppen skulle ske till en mycket känslig övergödd recipient.
M 4515-15
2016-04-25
Mark- och miljööverdomstolen
Uddevalla
CE-märkning hindrar inte att sådana krav uppställs på anläggningen som helhet som enligt den svenska miljölagstiftningen bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö. Ansökan avslogs på grund av att den ansökta anläggningens reningskapacitet ej redovisats. Prestandadeklaration saknades i ansökningshandlingarna.
M 3753-14
2014-09-24
Mark- och miljööverdomstolen
Södertörns miljö– och hälsoskyddsförbund
Dimensionering av en anläggning för BDT-spillvatten från ett enklare fritidsboende kan anpassas till förhållandena på platsen. Ansökan avslogs pga. bristande redovisning av reningskapacitet.
M 2137-13
2014-01-31
Mark- och miljööverdomstolen
Göteborg
Mark- och miljööverdomstolen ansåg att det inte var visat att reningsverket klarade smittoreduktion tillfredsställande varför efterpolering krävdes. Ärendet återförvisades.
M 5622-13
2013-11-21
Mark- och miljööverdomstolen
Eskilstuna
För att en anmälan ska kunna godtas måste det vara visat att anläggningen uppfyller relevanta miljö- och hälsoskyddskrav. Inrättandet av avloppsanordningen förbjöds.
M 9327-06
2008-06-11
Miljööverdomstolen
Tanum
Infiltration av fekalievatten från en dubbelspolande urinseparerande toalett med fekalievatten godtogs inte 35 meter från en vattentäkt. Utredning av grundvattnets strömningsriktning och bergets lokala sprickighet saknades. Ansökan avslogs.
M 7917-01
2003-06-17
Miljööverdomstolen
Boxholm
Lokalisering på genomsläpplig mark i nära anslutning till en sjö var skäl för avslag på ansökan om att anlägga infiltrationsanläggning
M 857-01
2002-03-27
Miljööverdomstolen
Göteborg
Redan risken för olägenheter ska beaktas vid bedömningen av tillåtligheten.
M 9677-99
2000-10-20
Miljööverdomstolen
Kungsbacka
Även en liten risk för påverkan på dricksvattenbrunn var tillräcklig för att avslå ansökan om infiltration.
M 5062-15
2016-03-01
Mark- och miljödomstolen Växjö
Ängelholm
Det saknades uppgifter om ett minireningsverks reduktion av smittämnen. Ansökan avslogs.
M 1527-15
2015-09-23
Mark- och miljödomstolen Vänersborg
Orust
Tillräckligt antal barriärer gjorde att anläggning med minireningsverk, markbädd och UV-ljus kunde godtas trots närhet till vattentäkt. Ansökan beviljades.

Litteraturreferenser

Litteraturreferenser
ReferensFörfattare
Antal och andel personer och hushåll efter boendeform den 31 december 2018 Statistiska Centralbyrån. (den 18 september 2019).
Havs- och vattenmyndighetens allmänna råd om små avloppsanordningar för hushållsspillvatten HVMFS 2016:17 Havs- och vattenmyndigheten. (den 18 maj 2016).
Infiltration av avloppsvatten - Förutsättningar, funktion, miljökonsekvenser en nordisk samrapport Naturvårdsverket. (1985).
Redmic- populärvetenskaplig sammanfattning 2017-12-06 RedMic. (den 17 07 2019).
Retention and removal of pathogenic bacteria in wastewater percolating through porous media: a review Stevik, T., Aa, K., Ausland, G., & Hanssen, J. (2004).
Synpunkter från Håkan Jönsson, SLU, på text om eget omhändertagande av avfall från små avloppsanläggningar Jönsson, H. (den 20 juni 2019).
Ultraviolet (UV) disinfection of grey water: Particle size effects Winward, G., Avery, L., Stephenson, T., & Jefferson, B. (2008 ).
Wastewater Treatment in Filter Beds Hellström, D. &. (2005).
Bonus Opitreat BONUS Optitreat. (den 17 07 2019).
Desinfeksjon av utløpsvann fra minirenseanlegg, rapport nr 10-021 Rawcliffe, M., & Paulsrud, B. (2010).
Enskilda avlopp som källa till läkemedelsrester och andra kemikalier Ejhed, H. e. (2012).
Faecal contamination of greywater and associated microbial risks Ottoson, J., & Stenström, T.-A. (2003).
Faktablad 8147, Små avloppsanläggningar, hushållsspillvatten från högst 5 hushåll Naturvårdsverket. (2003).
Funktionskrav för Små Avlopp –Underlag för beslut om krav på reduktions- och utsläppsnivåer av fekala mikroorganismer från små avloppsanläggningar Ottoson, J. (2013).
Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Små avlopp