Anläggningens förutsättningar

I AR Små avlopp preciseras kravet på vad en avloppsanläggning ska klara med avseende på hälsoskydd.

Normal nivå

• A. Utsläpp av avloppsvatten medverkar inte till en väsentligt ökad risk för smitta eller annan olägenhet, till exempel lukt, där människor kan exponeras för det, exempelvis genom förorening av dricksvatten, grundvatten eller badvatten.
• B. Den hantering av restprodukter från anordningen som äger rum på fastigheten, kan skötas på ett hygieniskt acceptabelt sätt.

Hög nivå

Utöver A - B:

• A. Ytterligare skyddsåtgärder utöver den huvudsakliga reningen i anordningen vidtas. Exempelvis kan det finnas behov av att förbjuda vissa utsläpp, att göra utsläppspunkten mer svårtillgänglig, att öka anordningens robusthet eller att lägga till reningssteg som ytterligare reducerar föroreningsinnehållet, ökar uppehållstiden, utjämnar varierande flöden eller tar emot eventuellt bräddat vatten.

När en ansökan/anmälan bedöms bör en sammanvägd bedömning göras ur hälsoskyddssynpunkt av avloppsanläggningens

• robusthet
• reduktion av smittämnen
• lokalisering av utsläppspunkten.

Om det vid den sammanvägda bedömningen finns brister kopplade till anläggningens robusthet och reduktionsförmåga så måste förhållandena vid utsläppspunktens lokalisering kompensera dessa brister på ett tillfredsställande sätt för att man ska kunna tillåta anläggningen utan att ställa ytterligare krav. Kriterier för robusthet kan vara att anläggningen

• tål variation i både hydraulisk och organisk belastning
• har en god driftsäkerhet
• har litet skötselbehov.

Vid bedömning av om lokaliseringen av utsläppspunkten är lämplig är det viktigt att ta hänsyn till vad det är som ska skyddas. Om det till exempel är en grundvattentäkt som ska skyddas så kan det vara en fördel om utsläppet från avloppsanläggningen sker till ett dike eller annat ytvatten medan det för skydd av badplatser och ytvattentäkter kan vara mer fördelaktigt om utsläppet sker till mark, förutsatt att skyddsavstånden till är tillräckliga.

Varför behövs smittskyddsbarriärer?

De sjukdomar som riskerar att spridas från små avloppsanläggningar är vanligtvis olika typer av mag- och tarminfektioner. I en liten anläggning sker inte en lika stor utspädning av smittämnen som i ett stort reningsverk vilket innebär att höga halter av smittämnen i avloppsvattnet kan förekomma i de fall någon i hushållet är smittad. Trots en god medelreduktion i anläggningen kan tillfällig tillförsel av höga halter smittämnen resultera i betydande utsläpp. Det är därför viktigt att utsläppspunkten är vällokaliserad och att det finns en eller flera så kallade barriärer för att hindra smittspridning. (Ottoson J. , 2013)

Vad är en smittskyddsbarriär?

Med en smittskyddsbarriär menas en skyddsåtgärd som motverkar förekomst och spridning av sjukdomsframkallande bakterier, virus och parasiter från en avloppsanläggning. Olika typer av barriärer fungerar på olika sätt men minskningen av smittämnen i en avloppsanläggning beror på någon av principerna avskiljning (till exempel utsortering av fekalt material vid källan eller fastläggning av smittämnen i en markbaserad anläggning) eller inaktivering (till exempel desinfektion med UV-ljus eller naturlig utkonkurrering i en markbaserad anläggning). En barriär kan fungera väl mot en typ av mikroorganism men inte för andra. För att uppnå hög reduktion av smittämnen behöver olika typer av barriärer kombineras.

Barriärer för små avlopp kan indelas i tre huvudkategorier enligt nedan:

1. Utsortering av fekalt material vid källan. Se avsnitt Utsortering av fekalt material vid källan och eget omhändertagande av avfall.
2. Behandling i anläggningen med syfte att utjämna halt/flöden samt specifikt reducera smittämnen genom avskiljning eller inaktivering (avsnitt Barriärer i huvudreningssteg), inklusive efterbehandling (avsnitt Barriärer i efterpoleringssteg) innan utsläpp till recipient.
3. Placering av utsläppspunkt så att exponering till människor och djur minimeras. Se avsnitt Placering av utsläppspunkt.

Även skyddsavstånd i mark är en typ av barriär, se avsnitt Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening.

I en dom från MÖD, M 5911-16, där en ansökan om minireningsverk med efterpolering hade överklagats påpekar domstolen att gällande utsläppspunktens närhet till badplatsen behövs tillförlitliga barriärer för att minska riskerna för att smittämnen tillförs badplatsen och påverkar människors hälsa. Sökande hade inte visat att anläggningen skulle reducera smittämnen till en nivå som skulle vara acceptabel på platsen. MÖD:s bedömning var att tillstånd inte skulle lämnas till den sökta anläggningen eftersom utsläppet i det aktuella fallet skulle ske till en mycket känslig och skyddsvärd recipient.

I en dom från MMD, M 1527-15, blev utfallet istället att ett tillräckligt antal barriärer gjorde att anläggning med minireningsverk, markbädd och UV-ljus kunde godtas trots närhet till vattentäkt.

Även i områden med normal skyddsnivå kan extra reningssteg krävas för att ett tillräckligt skydd ska uppnås. I en dom från MÖD, M 2137-13, bedömde domstolen att den information som fanns om den aktuella anläggningen i fråga om reduktion av smittämnen m.m. inte kunnat visa på en tillfredsställande reduktion. Därför fanns det skäl att förena tillståndet med ett krav på efterbehandling, i detta fall ett efterpoleringssteg. Avgörande för bedömningen var att utsläppet skulle ske i närheten av bostäder i ett öppet dike/bäck med möjlighet för exponering för människor och djur. Den sammanvägda bedömningen av robusthet, reduktionsförmåga och utsläppspunktens lokalisering ledde fram till att enbart minireningsverket inte uppfyllde kraven för normal hälsoskyddsnivå på platsen.

Även om en anläggning innehåller en extra barriär kan den vara olämplig på platsen. I en dom från MÖD, M 9327-06, godtogs inte infiltration av fekalievatten från en vattentoalett med sortering i två fraktioner (urin och spolvatten/fekalier och papper) 35 meter från en vattentäkt eftersom utredning av grundvattnets strömningsriktning och bergets lokala sprickighet saknades. Fekalievattnet avsågs behandlas med UV-ljus, men barriären ansågs inte tillräcklig på den aktuella platsen.

Sammanfattningsvis är det viktigt att ha flera barriärer om utsläppspunkten är känslig, men barriärerna måste även ha en dokumenterad effekt med avseende på reduktion av smittämnen och tillsammans vara robusta, dvs. tåla variation i belastning, ha en god driftssäkerhet och ett lågt skötselbehov.

Utsortering av fekalt material vid källan och eget omhändertagande av avfall

Här avses källsorterande avloppslösningar, till exempel anläggningar där WC-spillvattnet samlas i sluten tank, och olika typer av torra toalettlösningar. Genom att sortera bort fekalierna från vattnet som går in i den efterföljande anläggningen får man en robust reduktion av smittämnen i avloppsvattnet. Detta ger en signifikant mindre fekal påverkan från avloppsanläggningen, motsvarande 99,6 – 99,998 % eller 2,8 - 4,9 log reduktion (Ottoson J. , 2013).

För BDT-spillvattnet uppnås generellt en god reduktion av smittrisken för normal hälsoskyddsnivå i och med utsorteringen av WC-spillvattnet. Med en slamavskiljare och efterföljande reningssteg för BDT-spillvattnet minskar även risk för lukt.

Torra lösningar (till exempel mulltoalett) kan ibland innebära att fastighetsägaren vill ha eget omhändertagande av avfallet på den egna tomten. Ur smittskyddssynpunkt bör beaktas att eget omhändertagande kan utgöra en större risk än utsläppet av avloppsvattnet i sig.

Reduktion av smittämnen i anläggningen

Reduktion av smittämnen inklusive utjämning av halt/flöden i en avloppsanläggning kan ske så väl i huvudreningssteget som genom att man lägger till så kallade efterpoleringssteg. Med ett efterpoleringssteg avses ett kompletterande reningssteg som har en viss påvisad funktion med avseende på en specifik parameter, i detta avsnitt smittämnen.

Barriärer i huvudreningssteg

Huvudreningssteget i en avloppsanläggning kan utgöras av till exempel en slamavskiljare med efterföljande markbaserat reningssteg eller ett minireningsverk med separat eller inbyggd slamavskiljning. Avskiljning av mikroorganismer börjar redan i slamavskiljaren – halten av fekala mikroorganismer reduceras 1-2 log (90-99 %) genom att de mikroorganismer som är adsorberade till partikulärt material frånskiljs. God slamavskiljning är därför väsentlig för den totala reduktionen i anläggningen. (Naturvårdsverket, 1985)

I markbaserad rening sker reduktionen av bakterier dels genom att de filtreras och adsorberas till materialet och dels genom att de dör (Stevik, Aa, Ausland, & Hanssen, 2004). Den allra största delen av mikroorganismer avskiljs i biohuden och i den omättade zonen i marken ovanför grundvattennivån. En välutvecklad biohud kan begränsa genomsläppligheten i anläggningen, men har god effekt på smittskyddet. Ju större den omättade zonen är desto bättre är reningen av smittämnen. Viss rening sker under grundvattennivå men denna rening bör endast betraktas som en extra säkerhet. 50-80 cm av omättad strömning ger utöver reduktionen i slamavskiljaren en ungefärlig reduktion på 2 log (99%) (Naturvårdsverket, 1985). I den mättade zonen är det främst jordlagrens genomsläpplighet och grundvattenytans lutning som avgör hur lång transporttiden kommer att bli och vilket skyddsavstånd till skyddsobjektet som behöver upprätthållas. För att en infiltrerande anläggning ska fungera som avsett ur smittskyddssynpunkt är det viktigt att såväl det vertikala som det horisontella skyddsavståndet hålls. Se avsnitten Horisontellt skyddsavstånd till dricksvattentäkter vid markbaserad rening och Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvatten.

I ett minireningsverk bidrar kemisk fällning till att avskilja smittämnen genom att de adsorberas till partiklar och hamnar i slammet. Detta förutsätter självfallet också en god avskiljning av slammet. Avskiljningen av mikroorganismer i minireningsverk som helhet kan variera mycket. Minireningsverk som är CE-märkta utifrån EN 12566-6 har testats avseende reduktion av E. coli och intestinala enterokocker. Reduktionen anges i prestandadeklarationen. Se även avsnittet CE-märkta produkter.

Barriärer i efterpoleringssteg

Ett efterpoleringssteg är ett kompletterande reningssteg som har en viss påvisad funktion med avseende på en specifik parameter. En efterpolering kan öka uppehållstiden, utjämna halt/flöden eller på annat sätt behandla det renade hushållspillvattnet med syfte att till exempel reducera smittämnen eller öka reduktionen av näringsämnen. Ett efterpoleringssteg kan till exempel utgöras av en infiltration eller en UV-anläggning medan en stenkista inte är ett tillräckligt väl definierat begrepp med känd konstruktion och funktion för att kunna utgöra ett efterpoleringssteg.

Vad det gäller reduktion av smittämnen fungerar markbaserade efterpoleringar på samma sätt som markbaserade huvudreningssteg – avsnittet Barriärer i huvudreningssteg är därför även tillämpbart på markbaserade efterpoleringar.

Fosforfilter används ibland även som efterpolering m a p smittskydd. När det utgående renade avloppsvattnet från fosforfilter har ett högt pH-värde (över pH 9) erhålls en god reduktion av bakterier (Hellström, 2005). Vattnets pH efter filtret sjunker dock med tiden och det är inte helt klart vilken bakteriereduktion som uppnås i ett fosforfilter på sikt.

Metoder för fysikalisk eller kemisk desinfektion av hushållsspillvatten från små avlopp på den svenska marknaden är i huvudsak UV-behandling eller tillsats av väteperoxid. Dos/koncentration och kontakttid är avgörande för hur effektivt behandlingen inaktiverar smittämnen. Dessutom är anläggningens utformning viktig för att hela mängden avloppsvatten ska kunna behandlas.

UV-strålning inaktiverar de flesta virus, bakterier och parasiter, men avgörande för effektiviteten utöver dosen är vattnets ljustransmission. För att UV-ljus ska fungera optimalt krävs att vattnet är i princip fritt från större partiklar eftersom partiklarna kan innehålla bakterier som inte nås av UV-strålning (Winward, Avery, Stephenson, & Jefferson, 2008 ). Även starkt färgat avloppsvatten kan påverka effekten av UV-strålning. För att ge en effektiv bakteriereduktion behöver därför UV-strålningen föregås av någon typ av filtrering (till exempel en markbädd) och/eller annan avskiljning av suspenderat material (Rawcliffe & Paulsrud, 2010).

En UV-anläggning kräver också god skötsel. Effektiviteten av lamporna kan reduceras på grund av beläggningar om det finns en kontaktyta mot avloppsvattnet. Effektiviteten reduceras också över tid, och det är nödvändigt med byte av lamporna med jämna mellanrum. (Rawcliffe & Paulsrud, 2010)

Även vid behandling med väteperoxid kan högt innehåll av organiskt material i avloppsvattnet förta effekten vid behandling. Kemikalien reagerar med det organiska materialet och förbrukas. Desinfektionen behöver därför föregås av någon typ av filtrering och/eller annan avskiljning av suspenderat material. Att notera är också att det krävs tillstånd från Myndigheten för samhällsberedskap och beredskap (MSB) om en privatperson ska hantera lösningar med över 12% koncentration av väteperoxid.

Placering av utsläppspunkt

Utsläpp av avloppsvatten bör lokaliseras så att påverkan på recipienten blir minsta möjliga. Sådan lokalisering som medför direktutsläpp till större vattenområden och som kan undvikas genomtill exempel efterpolering bör inte tillåtas. Valet av utsläppspunkt styr vad anläggningen bör klara för att uppnå kraven. (Havs- och vattenmyndigheten, 2016)

Placering av utsläppspunkt ska framgå i ansökan och tillståndet. När det är fråga om en infiltrationsanläggning sker utsläppet till grundvattnet. I det fallet är placeringen av utsläppspunkten densamma som placeringen av hela anläggningen.

För andra typer av avloppsanläggningar kan verksamhetsutövaren behöva göra utsläppspunkten otillgänglig genom att den till exempel täcks i ett stenlagt dike. I vissa fall kan det vara lämpligt att förlänga ledningen efter reningen eller pumpa det renade vattnet till en lämpligare utsläppspunkt där risk för exponering eller för att förorena en dricksvattentäkt är mindre. Att verksamhetsutövaren leder det renade avloppsvattnet till en recipient där utspädningen är större kan också vara ett alternativ.

Exempel på känsliga utsläppspunkter är inom vattenskyddsområde, i närheten av dricksvattentäkt eller vid en badplats, se avsnitt Normal eller hög skyddsnivå för hälsoskydd?.

Bedömning av CE-märkta produkter med avseende på hälsoskydd

Att en produkt är CE-märkt påverkar inte vilka krav på försiktighetsmått som myndigheten får ställa för att tillstånd till en avloppsanläggning ska kunna medges. CE-märkningen hindrar alltså inte att sådana krav enligt den svenska miljölagstiftningen uppställs som bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö, se MÖD:s dom i mål M 4515-15.

Den sökande behöver kunna visa att anläggningen i sin helhet tillsammans med de barriärer som finns på platsen inte medverkar till en väsentligt ökad risk för smitta eller annan olägenhet. Om utsläppspunkten är känslig och det råder osäkerhet om huvudreningens reduktionsförmåga så behöver en efterpolering eller andra barriärer kompensera för detta. Det är den som söker tillstånd som ska visa att hela anläggningen uppfyller miljöbalkens krav, se MMD:s dom M 5062-15.

Miljöförvaltningen får alltså fråga om hur anläggningen som helhet kommer att klara de hälsoskyddskrav som man ställer på den specifika platsen, däremot inte hur avloppsprodukten klarar kraven på till exempel smittskydd såvida inte denna parameter ingår i standarden. En redovisning av hela anläggningens prestanda med avseende på smittskydd kan redovisas separat av den sökande, och miljöförvaltningen har då också rätt att fråga efter underlagsdokument till testresultaten om det behövs för att en bedömning av ansökan ska kunna göras. Se även avsnitt CE-märkta produkter i Granskning av ansökan/anmälan.

Hälsoskyddskrav på anläggningar för BDT-spillvatten

Hushållsspillvatten från ett hushåll består normalt av WC-spillvatten och BDT-spillvatten. WC-spillvattnet innehåller höga halter näring och smittämnen men relativt lite vatten i jämförelse med BDT-spillvattnet som innehåller låga halter näring och smittämnen men mycket organiskt material och vatten. Det innebär att utsläpp av enbart BDT-spillvatten i hög grad minskar risken för smittspridning. (Ottoson & Stenström, 2003).

Eftersom mängden smittämnen i BDT-spillvatten vanligtvis är låg krävs i regel inte rening med särskilt syfte att reducera smittämnen för denna typ av hushållsspillvatten vid normal skyddsnivå för hälsoskydd. Med en slamavskiljare och efterföljande reningssteg för BDT-spillvattnet minskar även risk för lukt.

Förhöjda mängder av smittämnen kan förekomma vid till exempel utbrott av magsjuka genom fekal förorening av BDT-spillvattnet men vid dessa tillfällen finns det sannolikt också många andra spridningsvägar i samhället än genom hushållsspillvatten. Om utsläppspunkten för det renade BDT-spillvattnet till exempel ligger nära en dricksvattentäkt, oavsett om det är en ytvatten- eller grundvattentäkt, kan det dock finnas behov av extra barriärer efter huvudreningen.

Bedömning av CE-märkta produkter med avseende på miljöskydd

Avloppsanläggningar kan bestå av en eller flera produkter som omfattas av en harmoniserad standard enligt byggproduktförordningen (EU-förordning nr 305/2011). Dessa måste då vara försedda med en prestandadeklaration och vara CE-märkta. Vilka uppgifter som kan krävas för dessa produkter framgår av avsnittet CE-märkta produkter i kapitlet Granskning av ansökan/anmälan.

Att en produkt är CE-märkt påverkar inte vilka krav på försiktighetsmått som myndigheten får ställa för att tillstånd till en avloppsanläggning ska kunna medges. CE-märkningen hindrar alltså inte att sådana krav enligt den svenska miljölagstiftningen uppställs som bedöms nödvändiga för att säkerställa skyddet av hälsa och miljö, se MÖD:s dom i mål M 4515-15.

Bedömning av markbaserade avloppsanläggningar

För markbaserade anläggningar som är platsbyggda finns två så kallade tekniska rapporter i serien EN 12566: del 2: "infiltrationsanläggningar" och del 5 ”markbäddar”, som anger hur man bygger konventionella infiltrationer respektive markbäddar, inklusive förundersökningar innan anläggandet. Det går dock inte att CE-märka enligt dessa tekniska rapporter.

Även lokaliseringen av en markbaserad anläggning i förhållande till mark/grundvatten är avgörande för vilken reningsförmåga som kan uppnås. Miljöförvaltningen bör därför i första hand inrikta sig på att prövningsprocessen säkerställer att platsen för den markbaserade anläggningen är väl vald och garanterar att till exempel minst 1 meter till dimensionerande grundvattenyta kan uppnås (se avsnitt Vertikalt avstånd mellan infiltrationsnivå och grundvattennivå) liksom tillräckliga skyddsavstånd till till exempel dräneringar eller ytvatten (se avsnitt Skyddsavstånd beroende av markförhållanden). I en dom från MÖD, M 7917-01, var lokalisering av en infiltrationsanläggning på genomsläpplig mark i nära anslutning till en sjö skäl för avslag på ansökan därför att infiltration på platsen inte bedömdes kunna ske utan risk för påverkan på sjöns vatten.

Vilka krav som konventionella infiltrationsanläggningar och markbäddar kan anses uppfylla framgår av AR små avlopp:

Vilka uppgifter som är skäligt att kräva för anläggningar som inte följer de tekniska beskrivningarna i Faktablad 8147 (Naturvårdsverket, 2003) eller i de tekniska rapporterna EN 12566-2 respektive EN 12566-5 framgår av avsnittet Markbaserade anläggningar i kapitlet om granskning av ansökan/anmälan.

Miljöskyddskrav på anläggningar för BDT-spillvatten

Hushållsspillvatten från ett hushåll består normalt av WC-spillvatten och BDT-spillvatten. I relation till BDT-spillvatten innehåller WC-spillvattnet mer näring och smittämnen men mindre vatten. BDT-spillvattnet innehåller mindre näring och smittämnen men mer organiskt material och vatten än WC-spillvatten. En utgångspunkt för vilka krav som kan ställas för en avloppsanläggning är AR Små avlopp:

Om urin eller fekalier tas om hand utan utsläpp (till exempel urinseparerande torrtoalett) kan motsvarande skyddsnivå räknat som utsläpp per person klaras med mindre rening än vad som krävs för ett osorterat avlopp. Myndigheten bör då inte utan att det är motiverat av omständigheterna i det enskilda fallet efterfråga den angivna procentuella reduktionen för enbart BDT-vattnet. Observera dock att även en anordning för enbart BDT-vatten bör kunna uppfylla erforderlig skyddsnivå med avseende på hälsoskydd.

Råden är inte juridiskt bindande och det kan naturligtvis finnas lokala förhållanden eller omständigheter som möjliggör avsteg i enskilda ärenden. En bedömning av vilken rening som krävs ska alltid göras i det enskilda fallet, då det är lokala förutsättningar som påverkar vilka skyddsåtgärder som krävs för att minimera risken för olägenheter för människors hälsa och miljön. Kraven ska som alltid vara ekonomiskt rimliga i förhållande till risken samt nyttan för hälsan och miljön.

Miljöförvaltningen behöver bedöma reduktionskraven utifrån hushållets totala utsläpp. Om toalettavfallet tas om hand utan utsläpp så innebär det att ungefär 90 % av kvävet, 90 % av fosforn och 40 % av BOD:n redan har avskilts från avloppsvattnet jämfört med om även WC-spillvatten skulle ha släppts ut. För att uppnå samma procentuella reduktion för en BDT-avloppsanläggning som för en anläggning där allt hushållsspillvatten är anslutet behöver BDT-spillvattnet renas till 80% enbart med avseende på BOD.

Om inte tillräckligt med uppgifter om anläggningens prestanda finns blir det svårt att bedöma om anläggningen når upp till den skyddsnivå som krävs på platsen, om ytterligare skyddsåtgärder behövs eller om anläggningen bör förbjudas, se även avsnitt Vad är ett rimligt utredningskrav?.

En svensk standard för testning av förtillverkade produkter för rening av BDT-spillvatten finns på SIS hemsida. Reningsanläggningar upp till och med 50 pe - provningsmetoder för utvärdering av förtillverkade BDT-anläggningar.

Eget omhändertagande av avfall är inte alltid lämpligt med avseende på miljöskydd

Ligger fastigheten, där den tänkta spridningen ska ske i ett område med hög skyddsnivå med avseende på miljöskydd kan kommunal hämtning av avfallet vara ett bättre alternativ än lokalt omhändertagande. Det är till exempel olämpligt att sprida detta avfall på fastigheter i miljöer där markens och vegetationens förmåga att omsätta och fastlägga tillförda näringsämnen är uppenbart låg och transportvägarna till ytvatten är korta. Exempel på sådana miljöer är fastigheter i direkt anslutning till känsliga ytvatten med berg i dagen, olämpliga avrinningsvägar och jordtäcken med otillfredsställande tjocklek. Ett medeljorddjup på minst 0,5 meter är önskvärt medan mindre än 0,25 meter är olämpligt (Jönsson, 2019).

Medan en eller några få fritidsfastigheter med sådana omständigheter knappast kan anses bidra nämnvärt till vattenkvaliteten kan ett större antal däremot vara skäl för att ställa krav på en annan typ av hantering av dessa fraktioner. En bedömning av platsen för eventuell spridning får dock göras i det enskilda ärendet.

Skäl att dimensionera BDT-anläggningar för mindre än 5 personer

Det är den sökande som har ansvaret för att visa att det finns särskilda skäl för att dimensionera en avloppsanläggning för ett hushåll för mindre än fem personer. Exempel på särskilda skäl skulle till exempel kunna vara att huset är mycket litet och är enkelt utrustat med avseende på VA-installationer, se dom från MÖD, M 5622-13 och M 3753-14.

Om avloppsanläggningen dimensioneras hydrauliskt för lägre vattenanvändning än vad som motsvarar 5 personer behöver verksamhetsutövaren vara införstådd med att om vattenanvändningen ändras (till exempel installation av dusch eller tvättmaskin) så måste detta anmälas till myndigheten (14 § FMH). Det kan också medföra att anläggningen behöver ändras eller byggas ut. Se även avsnittet om attefallshus.

Om miljöförvaltningen i detta fall gör avsteg från principen i AR Små avlopp och ger tillstånd till en ny anläggning som inte är dimensionerad för 5 personer och/eller åretruntstandard så är det lämpligt att skriva in vilken dimensionering tillståndet gäller för, en biologisk belastning av som högst x g BOD per dygn (vilket motsvarar x personer) och en hydraulisk belastning motsvarande som högst x liter vatten per dygn. Det är dock endast om det är reglerat i de lokala hälsoskyddsföreskrifterna eller motsvarande som en BDT-anläggning är tillståndspliktig.

När en anmälan om inrättande av en enkel BDT-anläggning inkommer behöver miljöförvaltningen ta ställning till om anläggningen uppfyller kraven. Kommer miljöförvaltningen fram till att den inte klarar kraven så är det formella svaret på anmälan ett förbud. Kan anläggningen accepteras kan miljöförvaltningen reglera användandet genom ett föreläggande där anläggningens dimensionering är en grundförutsättning på samma sätt som om ett tillstånd skulle ha meddelats, se ovan.

Attefallshus

Om ett attefallshus ska kopplas på en avloppsanläggning behöver dimensioneringen av avloppsanläggningen prövas specifikt med utgångspunkt från den förväntade belastningen. Det är sålunda inte självklart att ett tillkommande attefallshus med automatik innebär att anläggningen ska klara två hushåll och därmed 10 pe, utan det bör vägas in hur många personer som rimligen kan och kommer att vistas i huvudbyggnad plus attefallshus. Här bör uppgifter om användning samt den sammanlagda bostadsytan vara viktiga omständigheter att ta med i bedömningen.

Om verksamhetsutövaren anger exempelvis ”gäststuga” som användning, bör det redovisas uppgifter om hur gäststugan är tänkt att användas. Om attefallshuset byggs med såväl kök som badrum så kan det tyda på att huset kommer att användas för längre vistelser, och därmed kan belastningen på avloppsanläggningen bli större än om huset endast ska användas för ett fåtal övernattningar. Om attefallshuset istället ska användas som en enklare gäststuga utan till exempel kök kan det i normalfallet vara rimligt att anta att gästerna annars skulle ha bott i huvudbostaden under den korta tid besöket varar.

Är attefallshuset avsett att användas som en komplementbyggnad (till skillnad från komplementbostad, se avsnitt Attefallshus och andra bygglovsbefriade åtgärder, är det inte självklart att det finns hygienfunktioner såsom kök och badrum. Miljöförvaltningen kan behöva begära in kompletterande uppgifter från anmälaren om vad byggnaden ska användas till.

Se även Vad är tillståndspliktigt respektive anmälningspliktigt?.

Samlingslokaler eller liknande

Avsteg från grundprincipen behöver också göras i de fall det råder särskilda förhållanden, till exempel om ansökan/anmälan gäller en samlingslokal eller motsvarande. Sökande behöver i dessa fall inkomma med information om hur belastningen har beräknats utifrån flöden och föroreningsmängder. Beräkningen behöver omfatta både min- och maxbelastning och bör utgå från närvarograd och vattenförbrukning. En anläggning som kan antas ha en hög toppbelastning men med långa intervall (låg närvarograd) skulle till exempel kunna innebära att det är möjligt att utjämna ett flöde av spillvatten över tid genom en utjämningstank, men inte nödvändigtvis att anläggningen i sig behöver vara dimensionerad för maxbelastningen. Handlar det om att ersätta en befintlig anläggning som ska uppdateras kan installation av en vattenmätare ge information om vattenförbrukningen.

Miljöförvaltningens roll är att granska ansökningshandlingarna så att beräkning och dimensionering verkar rimlig och att den sökta anläggningen har förutsättningar att klara både min- och maxbelastning.

Anläggningar avsedda för 51-200 pe

För gemensamhetsanläggningar som är dimensionerade för mer än 50 personer finns det starka skäl som talar för att man kan frångå huvudregeln om att dimensionera för lägst 5 personer per hushåll. Detta beror på att ju fler hushåll som är anslutna till avloppsanläggningen desto lägre blir sannolikheten att det bor 5 personer i alla hushåll eftersom det i medelhushållet (småhus med äganderätt) i Sverige bor ca 2,7 personer (Statistiska Centralbyrån, 2019). Att då utgå från 5 personer i varje hushåll skulle kunna ge en överdimensionerad anläggning. Självfallet spelar också bostädernas storlek och typ roll för bedömningen av hur många som rimligen kommer att bo där och belasta avloppsanläggningen.

Ansvaret för att räkna ut den aktuella belastningen ligger på den sökande och miljöförvaltningens roll är att granska redovisningen och bedöma rimligheten i beräkningarna innan beslut fattas. Gäller det dimensionering av bostäder som inte används kontinuerligt utan belastas ojämnt, till exempel semesterbyar, kan hänsyn till maxbelastning också behöva tas.