Dela på Facebook Dela på Twitter Skicka e-post Skriv ut

Taggar: Fiskar Publikation

FINFO 2010:3 Långsiktigt hållbar gösförvaltning

Genetisk analys av totalt 1 147 gösar insamlade på 21 lokaler visade att gösen i Hjälmaren är genetiskt homogen och består av ett bestånd, medan gösen i Mälaren kan delas upp i tre huvudsakliga bestånd — ett i de centrala fjärdarna, ett i Ekoln (söder om Uppsala) och ett i Ulvsundasjön (centrala Stockholm).

Gösen längs Östersjökusten är uppdelad i flera och mer isolerade lokala bestånd jämfört med gösen i sjöarna. De olika bestånden av kustgös tycks ha ett gemensamt ursprung.

Författare

Johan Dannewitz, Stefan Palm och Tore Prestegaard, Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium

Sammanfattning

Ett syfte med denna studie har varit att med hjälp av genetiska data kartlägga gösens beståndsstruktur i Mälardalen och det huvudsakliga utbredningsområdet längs Östersjökusten. Ett annat syfte har varit att utvärdera omfattande förstärkningsutsättningar som pågått i Dalälven, Ljusnans vattensystem samt i två områden längs kusten; dels indirekt genom att studera i vad mån de lokala bestånden påverkats genetiskt över tid, dels direkt genom att identifiera andelen direktutsatta gösar i fångster för att på så sätt uppskatta om utsättningarna har gynnat fisket.

Genetisk analys av totalt 1 147 gösar insamlade på 21 lokaler visade att gösen i Hjälmaren är genetiskt homogen och består av ett bestånd, medan gösen i Mälaren kan delas upp i tre huvudsakliga bestånd – ett i de centrala fjärdarna, ett i Ekoln (söder om Uppsala) och ett i Ulvsundasjön (centrala Stockholm). Den brackvattenlevande kustgösen är uppdelad i flera lokala bestånd som tycks ha ett gemensamt ursprung då de som grupp avviker tydligt från gösen i Mälaren och Hjälmaren, trots att stora mängder gös från främst Hjälmaren satts ut längs kusten under flera decennier.

Gösbeståndens geografiska utbredning varierar således mellan olika miljöer, och det verkar t.ex. som att gösen längs kusten är uppdelad i fler och mer isolerade lokala bestånd jämfört med gös i större sjöar. Detaljerade studier av gös från de kustlokaler där förstärkningsutsättningar pågått under lång tid (Galtfjärden och Himmerfjärden) visar att graden av genetisk påverkan har varit begränsad (andelen ackumulerade gener från utsatt hjälmargös i dagens bestånd uppgår till mellan 1 och 4 %). Mönstret är emellertid ett annat för de sötvattenslevande bestånden i Hedesundafjärdarna (Dalälven) och Orsjön (Ljusnan).

Kontinuerliga utsättningar av hjälmargös under 30 år i Hedesundafjärdarna har resulterat i att dagens  gösbestånd utgör en blandning (hybridpopulation) där så mycket som omkring hälften av det genetiska materialet har sitt ursprung från Hjälmaren. Motsvarande inslag av ackumulerade ”hjälmargener” i Orsjön har skattats till 11 %. Det är i dagsläget oklart i vilken omfattning genspridningen har påverkat egenskaper av betydelse för graden av lokal anpassning (förmågan till överlevnad och reproduktion) hos de mottagande bestånden. Trots den påtagliga genetiska förändringen av gösbeståndet i framförallt Hedesundafjärdarna, är det tveksamt om förstärkningsutsättningarna haft den positiva effekt på fisket som varit huvudsyftet.

En genetiskt baserad utvärdering av gösar fångade i fritidsfisket i Hedesundafjärdarna under 2008 visade att en majoritet av de analyserade fiskarna med hög sannolikhet är vildfödda. Den låga andelen utsatt fisk i fångsten (mellan 0 och 8 %) stämmer väl överens med den skattade mängden genflöde från utsatt gös som uppgår till cirka 10 % per generation. Också i Himmerfjärden, Galtfjärden och Orsjön dominerar vildfödda gösar fullständigt i fångsterna. En preliminär analys visar att skillnaderna i genetisk påverkan mellan de undersökta lokalerna främst tycks bero på att förhållandet mellan mängden utsatt gös och den naturliga produktionen skiljer sig mellan områdena.

Det finns ändå vissa indikationer på att insjögös utsatt vid kusten inte överlevt eller lyckats med sin reproduktion i lika hög omfattning som i de undersökta insjölokalerna. Mer detaljerade studier (t.ex. odlingsexperiment) krävs dock för att verifiera om lokal anpassning till ett liv i sött respektive bräckt vatten förekommer hos gös.

Även om man inte ska generalisera allt för mycket utifrån en enskild studie, är flera av resultaten relevanta för den praktiska gösförvaltningen.

  1. För att säkerställa ett långsiktigt hållbart fiske bör de lokala bestånd som identifierats förvaltas separat genom att exempelvis fiskets omfattning regleras med hänsyn taget till de enskilda beståndens bärkraft.
  2. Våra resultat visar att gösutsättningar i befintliga bestånd i syfte att förbättra fisket bör föregås av en uppskattning av den naturliga produktionen av unggös. Annars finns risk att antalet utsatta gösar är så få i relation till de vildfödda gösarna i beståndet att de positiva effekterna på fisket blir försumbara, något som tycks vara fallet i samtliga områden som här studerats. Förstärkningsutsättningar i syfte att öka produktionen genom att tillföra mer lekfisk väntas endast få effekt då befintliga bestånd är utarmade, dvs. befinner sig under miljöns bärförmåga.
  3. Även när förstärkningsutsättningar inte gynnar fisket i nämnvärd omfattning kan de långsiktiga genetiska effekterna bli påtagliga, speciellt om utsättningarna upprepas under lång tid. Om den gös som sätts ut är av främmande geografiskt och genetiskt ursprung finns bl.a. risk att genetisk sammanblandning (hybridisering) leder till att det lokala beståndets förmåga till överlevnad och reproduktion försämras. Utsättning med främmande stam i ursprungliga gösvatten bör alltså inte ske (annat än vid återetableringar av utrotade bestånd). Vid utsättning i vatten där gös inte förekommer naturligt måste andra faktorer än genetiska beaktas, som effekterna på andra fiskarter och det övriga ekosystemet.

Publicerad: 2012-01-27

Sidansvarig: Webbredaktionen