Bonnkonventionen - skydd för flyttande djur

Hitta på sidan

Bonnkonventionen är en global miljökonvention för skydd av flyttande vilda djurarter, deras livsmiljöer och flyttvägar. Konventionen har arbetats fram inom FN-systemet.

Konventionens namn

  • Konvention om skydd av flyttande vilda djur
  • Bonnkonventionen
  • Convention on the Conservation of Migratory Species of Wild Animals
  • CMS
  • Bonn Convention

Bonnkonventionen inklusive underavtal syftar till att främja gränsöverskridande samarbete för att skydda listade flyttande arter.

Flyttande djurarter behöver skyddas och det behövs överenskommelser mellan berörda länder om att vidta skyddsåtgärder. Konventionens parter ska främja och gemensamt stödja förslag om skydd och vård av flyttande arter.

Kort om konventionen

Bonnkonventionen undertecknades 1979 och trädde i kraft 1983. Under konventionen finns 26 frivilliga eller bindande avtal avseende särskilda arter eller hela organismgrupper. 

Det finns underavtal om skydd av särskilda arter eller artgrupper, deras livsmiljöer och flyttvägar, exempelvis fladdermöss, småvalar, sälar, vattenfåglar, rovfåglar, havssköldpaddor och ett antal fågelarter, till exempel albatrosser och sibirisk trana.

Till konventionen hör två bilagor.

  1. Bilaga I omfattar flyttande arter som är hotade (listade som sårbar eller högre hotkategori på IUCN:s rödlista).
  2. Bilaga II omfattar arter vars bevarandestatus är ogynnsam eller arter för vilka deras bevarandestatus skulle signifikant gynnas av internationellt samarbete.

En art kan vara listad i båda bilagorna. Arterna som listas på bilaga I är även skyddade från all form av jakt och tagande, men undantag kan ges för vetenskapligt syfte eller i bevarandesyfte.

De länder i vilka arterna på bilaga I finns ska även arbeta för att bevara och restaurera viktiga livsmiljöer, motverka aktiviteter eller hinder som motverkar eller hindrar artens flyttning, motverka eller förhindra faktorer (inklusive invasiva främmande arter) som ytterligare försämrar artens bevarandestatus.

För listade arter på bilaga II uppmanas länder där arten förekommer att skapa gränsöverskridande samarbeten eller avtal i syfte att förbättra artens bevarandestatus.

Avtal för särskilda artgrupper

Följande avtal har Sverige undertecknat, och Naturvårdsverket är nationell kontakt utom för småvalar och hajar:

  1. Avtalet till skydd för småvalar i Nordsjön och Östersjön (Agreement on the Conservation of Small Cetaceans of the Baltic and North Seas, Ascobans) undertecknades 1992 och trädde i kraft 1994. Havs- och vattenmyndigheten är nationell kontakt och har ansvarat för avtalet.
  2. Överenskommelsen om skydd av fladdermöss i Europa (Agreement on the Conservation of Populations of European Bats, Eurobats) undertecknades 1991 och trädde i kraft 1994 (ändringar gjordes 1995 och 2000).
  3. Vattenfågelavtalet, AEWA (Afro Eurasian Waterbird Agreement), Skyddar våtmarksfåglar och deras flyttvägar inom Afrika och Eurasien.
  4. MoU Birds of Prey. Ett frivilligt internationellt avtal som avser att skydda flyttande arter av rovfåglar.
  5. MoU Sharks. Ett frivilligt avtal som avser att skydda flyttande arter av hajar.

Så fattas och genomförs konventionsbeslut

Parterna möts vart tredje år i Partskonferensen.

CMS vetenskapliga råd (Scientific Council), som består av oberoende experter, är en vetenskaplig rådgivande grupp till partskonferensen och kan även ge råd till motsvarande möten inom underavtalen.

EU och konventionen

EU har ratificerat konventionen samt underavtalen AEWA, Ascobans och Eurobats och de frivilliga avtalen för flyttande rovfåglar (MoU Birds of Prey) respektive hajar (MoU Sharks).

Konventionens sekretariat och webbplats

Sekretariat för konventionen ligger under FN:s miljöprogram (UNEP) och är stationerat i Bonn. Information om konventionen och arbetet inom konventionen finns på konventionens webbplats. Där finns även information om samtliga underavtal.

Konventionen på svenska

SÖ 1983:37

Publicerad: 2015-02-25
Sidansvarig: Webbredaktion