Hur mår sälarna?

I början av 1900-talet fanns betydligt mer sälar i svenska vatten än i dag. Jakttryck och miljögifter orsakade en kraftig nedgång av gråsäl och vikare under förra seklet.

Antalet gråsälar i Östersjön beräknas ha minskat från över 100000 i början av seklet till 2000 individer på 1980-talet. Exempelvis beräknas inte mer än 20 procent av de könsmogna gråsälshonorna få ungar under 1970-talet på grund av miljögifter. Sedan förbud mot vissa miljögifter infördes har antalet sälar ökat de senaste årtiondena.

Samtliga sälarter är listade på Art- och habitatdirektivets bilaga över arter som kräver särskilt skydd. Det innebär att de är bedömda som gemenskapsintresse för EU och kräver noggrant skydd. Samtidigt är gråsälen och vikaren i Östersjön, samt knubbsälen i Västerhavet numera bedömda som livskraftiga av Artdatabanken. Den mindre Kalmarssundspopulationen av knubbsäl är bedömd som sårbar.

Under de första åren av hälsoövervakning i Sverige beskrevs en sjukdomsbild som kallades för Baltic Sea Desease Complex (BSDC). Många symptom kunde härröras från miljögifter, men bilden är mer komplex än så. Aktuella hälsoproblem för exempelvis gråsälar i Östersjön är tarmsår på grund av hakmask och minskad späcktjocklek.

Nematoder, så kallad torskmask, har rapporterats öka mycket i torsk och har även ökat något i säl. Även övergödning, klimatförändringar och flera andra former av mänsklig påverkan bidrar negativt till sälarnas hälsotillstånd. Här i vår förvaltningsplan för gråsäl kan du läsa mer om problematiken.

En del sälar dör när de fångas i fiskeredskap. Se mer i frågan nedan.