Hantering av avfall från anläggningar som tas ur bruk
För avloppsanläggningar som inte kommer att användas längre bör utgångspunkten vara att de ska betraktas som avfall, enligt 15 kap. 1 § miljöbalken. Enligt 2 kap. avfallsförordningen (2020:614) ska avfallsinnehavaren klassa avfallet med avfallskod enligt bilaga 3 för att exempelvis få information om huruvida det utgör farligt avfall eller inte och utifrån det kunna bedöma hur avfallet bör hanteras. Av 15 kap. 11 § miljöbalken framgår att den som innehar ett avfall ska se till att det tas omhand på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. Enligt 2 kap. 8 § miljöbalken har vidare verksamhetsutövaren ansvar för skador eller olägenheter för miljön som verksamheten har medfört och har en skyldighet att avhjälpa skadan i skälig omfattning.
I de allra flesta fall uppkommer sannolikt ett bygg- och rivningsavfall när en liten avloppsanläggning är uttjänt och ska kasseras. Är avfallet inte uppkommet i yrkesmässig verksamhet så omfattas detta avfall från och med den 1 januari 2023 av kommunalt ansvar enligt 15 kap. 3 § miljöbalken. Det innebär till exempel att om en fastighetsägare själv gräver upp sin uttjänta avloppsanläggning så har kommunen en skyldighet att utifrån fastställd taxa ta emot materialet för behandling eller bortskaffande.
Tillsynsmyndigheten å sin sida, kan när anläggningen inte används längre, ställa krav på att den tas bort med stöd av 26 kap. 9 § i miljöbalken och de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Samtidigt ska skälighetsprincipen i 2 kap. 7 § miljöbalken beaktas. Om det exempelvis är väldigt svårt och kostsamt att gräva upp avloppsanläggningen, och det inte skulle stå i proportion med den miljönytta som uppnås genom åtgärden, så kan det innebära att hela eller delar av avloppsanläggningen kan accepteras att ligga kvar i marken.
Texten är samverkad med Naturvårdsverket som enligt miljötillsynsförordningen 3 kap. 2 § ansvarar för tillsynsvägledning avseende avfall från små avloppsanläggningar.
Se även
