Dela sidan på Facebook Dela sidan på Twitter Skicka e-post

Ål – fiske och fångster

Fiske efter ål har har en lång tradition i Sverige. Den fångas både i saltvatten och och sötvatten. Men med minskade bestånd har fisket efter ål begränsats kraftigt.

Det yrkesmässiga gulålsfisket med ryssjor har sin tyngdpunkt i Västerhavet och då främst i Bohuslän. Landningarna från västkustens kustvatten uppgick enligt loggböckerna till 106—240 ton årligen under 2000-talet. Andelen blankål är obetydlig i fisket på västkusten. Totalfångsten, frånsett två kraftiga uppgångar (runt 1983 respektive 1994) har i stort sett varit oförändrad från 1960-talet fram till slutet av 1990-talet. Därefter har fångsterna halverats.

De rapporterade landningarna från Östersjön inklusive Öresund varierade under samma tidsperiod mellan 242 och 417 ton, med en betydande ökning under åren efter 2004. Det kommersiella fisket i detta område domineras av ett fiske med ålbottengarn, med stark inriktning mot den utvandrande blankålen.

I Östersjön dominerar alltså blankålsfisket. Andelen gulål är knappt 10 -procent, varav merparten fångas i Öresund. Det yrkesmässiga ålfisket i den svenska delen av Östersjön var som mest cirka 2 000 ton under 1950 och 60-talen. Därefter har de minskat och var år 2006 cirka 25 procent av denna nivå.

Fiske i insjöar

Idag fiskas ål kommersiellt i cirka 20 insjöar, med de största fångsterna (sammanlagt drygt 80 ton) i Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Övriga sjöar, som Ringsjön, Vombsjön, Bolmen och Glan bidrar med ytterligare cirka 20—30 ton ål per år. Den totala fångsten av ål i insjöar har under de senaste tio åren varierat mellan 94 och 123 ton per år, vilket i huvudsak är blankål.

Totala fångsten i fritidsfisket år 2006 var enligt enkätsvar 281 ton, varav 22 ton togs med handredskap. Den geografiska fördelningen var Östersjön 233 ton, västkust 10 ton och Sötvatten 38 ton. Fritidsfiske efter ål är sedan år 2007 förbjudet, utom i sjöar och vattendrag uppströms tre kraftverk där inga utvandringsvägar -arrangerats för ål.

Fångstminskningarna kan generellt härledas till den vikande rekryteringen, men under senare år och på vissa kuststräckor också till en omfattande reduktion av fiskeansträngningen. I Sverige noterades en försvagning av ålbeståndet i Östersjön redan under 1950-talet. Rapporter om minskande fångst längs norrlandkusten kom redan de första årtiondena av 1900-talet.

Beståndsstatus

Rekryteringen av ål till Europa som helhet är fortsatt mycket svag, i Nordsjöområdet cirka 1 procent av nivån före den stora nedgång som startade på 1980-talet. De senaste fyra åren var de sämsta hittills i de mätserier som  EIFAC / ICES  ålarbetsgrupp följer.

Vid de mätstationer i Sverige där det finns längre tidsserier av uppvandrande småål är dagens rekrytering endast ca 5 procent av vad den varit under mitten av 1940- och 50-talen. Av vissa tidsserier, som den från Viskan framgår också att rekryteringen fortsatt att minska under de senaste 20 åren, från ca 13 procent till mindre än 1 procent, uttryckt i förhållande till referensperioden 1971—1980.

Biologiskt råd

ICES senaste råd från år 2010 upprepar vad man sagt tidigare, nämligen att all mänsklig påverkan på produktion och lekflykt hos ål skall minskas till så nära noll som möjligt, tills beståndet har återhämtat sig. Vidare trycks på behovet av gemensamma åtgärder för att bevara ålens uppväxtmiljöer.

Förbud mot ålfiske

Från och med maj 2007 förbjöds ålfiske generellt i Sverige med undantag för de yrkesfiskare som fick särskilt tillstånd för ålfiske. Undantag gjordes även för ålfiske i sjöar och vattendrag uppströms tre kraftverk där inga ordnade utvandringsvägar arrangerats för ål.

Den svenska ålförvaltningsplanen godkändes officiellt av EU-kommissionen den 14 oktober 2009. Förvaltningsplanen baserar sig på en balans mellan åtgärder i form av reduktioner av fisketryck inklusive förbättrad kontroll, ålyngelutsättningar och förbättrade möjligheter till nedvandring förbi vattenkraftsanläggningar.

Kortare fiskesäsong

Målet är att uppnå en utvandring av blankål motsvarande 40 procent av den för riket beräknade historiskt naturliga blankålsproduktionen. Planen är adaptiv vilket innebär att åtgärderna kan komma att justeras under planperioden. Första avrapporteringen till kommissionen sker år 2012. Reduktion av fisketrycket inleddes redan år 2007.

De regler som gäller från och med år 2009 har bland annat medfört att fiskesäsongens längd reducerats i såväl insjöar som på kusten. Antalet tillåtna redskap har begränsats till 2008 års nivå i Östersjön och reducerats på västkusten. Den totala minskningen av ålfångsterna beräknas vara cirka 50 procent sedan 2006.

Från och med 2011 har minimimåttet för ål höjts till 70 cm i insjöar och i Östersjön. På västkusten och i Öresund har minimimåttet nu höjts till 45 cm, och det införs ett totalstopp för allt ålfiske på västkusten 2012.

Avtal med kraftbolag

Under våren 2010 undertecknades en avsiktsförklaring av Fiskeriverket och sex av de större kraftbolagen. Avsiktsförklaringen innebär att kraftbolagen frivilligt åtar sig att till år 2014 öka den sammantagna överlevnaden vid passage av vattenkraftverk till minst 40 procent.

Utöver åtgärderna ovan sätts karantäniserade ålyngel ut med avsikt att på sikt bidra till lekbeståndet i Sargassohavet. Under år 2010 sattes 1,9 miljoner ålyngel ut i Sverige. Nytt för 2010 var att ålynglen denna gång kom från Frankrike istället för från England och att merparten sattes ut i avrinningsområden som mynnar på västkusten.

210 00 av ålynglen sattes direkt i havet. All utsättningsål är sedan 2009 kemiskt märkt för att underlätta en framtida utvärdering. Inför säsongen 2011 avser man att sätta ut drygt 2 miljoner med en likartad fördelning över lokaler. Även i år har ålynglen franskt ursprung.

Publicerad: 2014-02-13
Uppdaterad:

Sidansvarig: Anna Nygren