Dela sidan på Facebook Dela sidan på Twitter Skicka e-post

Londonkonventionen

-Reglering av dumpning och förbränning till havs

För 35-40 år sedan var det vanligt att dumpa avfall till havs. Både båtar och flyg gjorde sig av med skräp och föroreningar ute i det fria vattnet, och för att komma tillrätta med problemet förhandlades den globala dumpningskonventionen fram. Konventionen är nu ersatt av ett protokoll som har sin utgångspunkt i att all form av dumpning, med vissa undantag, ska vara förbjuden.

Formellt namn

1996 års protokoll till 1972 års konvention (SÖ 1974:8) om förhindrandet av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall och annat material.

Kort om konventionen 

1972 undertecknades den globala dumpningskonventionen för att förhindra spridning av havsföroreningar som kommer från dumpning av avfall. När man pratar om dumpning i juridisk mening, menar man handlingen att göra sig av med något, ofta avfall, genom att dumpa det i havet eller på havsbotten. Man dumpar från båtar, flygplan eller plattformar.

Utsläpp efter olyckor eller som följer av normal drift av till exempel ett fartyg, kallas inte dumpning. Konventionen omfattar en svart och en grå lista över olika typer av avfall. Dumpning av ämnen som finns på den svarta listan är helt förbjuden, medan ämnen som finns på den grå listan får dumpas i havet under vissa förutsättningar.

Vardagsnamn

Londonkonventionen.
Londonprotokollet

År 1996 ersattes konventionen med 1996 års protokoll till den globala dumpningskonventionen. Utgångspunkten för protokollet är att all dumpning av varje form av avfall eller ämne (inklusive radioaktivt material) på internationellt vatten och i parternas territorialhav är förbjuden (bortsett från nödsituationer till hav eller i luften).

1996 års protokoll förbjuder även all förbränning av avfall och andra ämnen (som medtagits ombord enbart för att eldas upp till havs) på internationellt vatten och i parternas territorialhav.

2006 gjordes ett tillägg till 1996 års protokoll som tillåter lagring av koldioxid under havsbotten. 2013 beslutades ytterligare ett tillägg som förbjuder havsgödning med vissa begränsade möjligheter till dispens. Dessutom lades grunden för reglering av så kallad geoengineering-aktiviteter.

Dumpningsdispenser

Dock finns det, under vissa omständigheter, möjlighet att få dispens från förbudet för vissa avfallskategorier till exempel muddermassor, avloppsslam, fiskrens och naturligt organiskt material. Dispenser för dumpningar längre ut i havet än en nautisk mil utanför baslinjen i havet ges av Havs- och vattenmyndigheten. Dispenserna för dumpningar i inlandsvatten och ut till en nautisk mil utanför baslinjen i havet ges av länsstyrelsen medan mark- och miljödomstolen kan ge dem i ärenden då man samtidigt ansöker om tillstånd till vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet.

Sverige och konventionen

Sverige har ratificerat både 1972 års konvention och 1996 års protokoll, däremot inte 1996 och 2013 års tillägg.

Varför finns konventionen?

Under 1960- och 70-talen var det vanligt med dumpning av avfall och föroreningar från fartyg och flyg liksom förbränning till havs. För att reglera detta och för att skydda den marina miljön förhandlade man fram den globala dumpningskonventionen (Londonkonventionen).

Hur fattas och genomförs konventionsbeslut?

Representanter från medlemsländerna till Londonkonventionen och Londonprotokollet sammanträder och deltar i de beslutande partsmötena som genomförs en gång per år. Frågor och beslut förbereds i olika undergrupper och expertkommittéer.

EU och konventionen
​EU har inte ratificerat konventionen

Konventionens sekretariat och webbplats

Den Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) har ett fristående sekretariat i London som sköter den dagliga administrationen av konventionen och protokollet.

IMO:s webbplats finns mer information om konventionen, protokollet, annexen och vilka länder som har ratificerat konventionen och protokollet.

Konventionen på svenska

SÖ 2000:48 (pdf 6 MB)


Publicerad: 2014-02-11

Sidansvarig: Anna Nygren