Sill/Strömming

Sill/strömming är den vanligaste arten i Östersjön följd av skarpsill. Data om sill/strömmingsbestånden i Östersjön kommer varje år från det internationella forskningsrådet Ices. Sill/strömming i Östersjön förvaltas genemsamt inom EU i fyra förvaltningsområden: Bottniska viken, Egentliga Östersjön, Rigabukten och Västra Östersjön.

Gott om sill/strömming i två områden, men de är små

Bestånden av sill/ strömming i Bottniska viken och Egentliga Östersjön är ungefär lika stora. Storleken på bestånden ligger långt ifrån toppnoteringarna för 30-50 år sedan, men det finns ändå fortfarande mycket sill/strömming i centrala Östersjön och Bottniska viken. Storleken på sill/strömming i Egentliga Östersjön ligger dock nära gränsen för att beståndets förmåga att producera ungfisk sannolikt minskar. Fisketrycket är högre än vad ICES menar är hållbart på lång sikt. Därför rekommenderar ICES att fiskekvoterna för sill/strömming minskas avsevärt i detta område under 2024.

Att många kustfiskare och fritidsfiskare märkt att fångsterna minskat kraftigt de senaste åren beror främst på att de fiskar efter större strömming. Både mängden stor sill/strömming och medelvikten på sillen/strömmingen har minskat under senare tid, även om det fortfarande finns mycket sill/strömming i havet.

Låg nivå i västra Östersjön

Bestånden i Rigabukten och i västra Östersjön är mycket mindre än bestånden i Bottniska viken och Egentliga Östersjön. Storleken på det västra sillbeståndet är på en rekordlåg nivå sedan början på 1990-talet. Sedan 2007 har den varit på sådana nivåer att rekryteringen (produktionen av yngel) är negativt påverkad. Beståndets rekrytering av ungfisk har varit svag sedan mitten på 2000-talet och har minskat de senaste fem åren.

Olika lekbestånd

Alla sill/strömmingsbestånden i de olika förvaltningsområdena består i sin tur av ett antal lokala lekbestånd, där några leker på våren och andra på hösten. Dagens förvaltning tar inte hänsyn till sådana lokala variationer. Ett högt fisketryck lokalt kan riskera att minska lokala bestånd. Kunskapen om gränserna mellan dessa lekbestånd är dock oklara, liksom hur individer förflyttar sig mellan lekbestånden. Den här bristen på kunskap påverkar troligen kvaliteten på det vetenskapliga rådet. Det är oklart hur minskningen av stor strömming på kusten kan kopplas till fiskets mönster och beståndens uppdelningar i separata eller blandade lekbestånd. Forskning pågår för att förbättra kunskapen om lokala bestånd och fördelningen av individer från olika bestånd och delbeståndi fiskets fångster.

Säl

Sälen tar en mindre volym sill/strömming än fisket, men sälarna äter framförallt de stora strömmingarna. Beståndet av gråsäl har vuxit kraftigt de senaste årtiondena och den relativa påverkan från sälen har därmed ökat . I vissa områden har sälarnas späcklager minskat, vilket tyder på att det är brist på föda.

EU:s och Sveriges mål med förvaltningen av sill/ strömming är att fisket ska vara långsiktigt hållbart. Att styra tilldelningen av fiskekvoterna till ett visst användningsområde innebär minskad flexibilitet och kan leda till oönskade situationer för den enskilde fiskaren. Till exempel om det inte går att få fisken såld till ett visst användningsområde (som konsumtion) eller om det ger dåligt betalt för fiskaren.

Den enskilde fiskaren kan själv avgöra till vem och till vilket pris hen säljer sina fångster, samt var fisken landas. Olika hamnars kapacitet att ta emot fångsten påverkar också.

I dag är den mängd sill/strömming som fiskas och landas betydligt större än efterfrågan för konsumtion. Konsumtionen av sill/strömming påverkas också av Livsmedelsverkets rekommendationer för dioxin i fisk.

Om man vill öka andelen fångst till ett visst användningsområde (till exempel konsumtion) krävs därför andra incitament och åtgärder. Fördelningen av kvoter begränsar inte möjligheten för fiskaren att sälja fångsten för konsumtion.

Det småskaliga kustfisket bedrivs inom ramarna för det som kallas kustkvot. Det gäller mindre trålare, fiske med mindre vadredskap samt allt fiske med så kallade passiva redskap. Dessa fartyg fiskar på en gemensam kvot som inte är fördelad på fartygsnivå.

Kustkvoterna är alltid prioriterade. Utgångspunkten är att kustkvoterna ska vara tillräckliga för att undvika fiskestopp under året och dessutom göra det möjligt att utöka fisket. Inom kustkvoterna kan fisket i princip bedrivas utan begränsningar av fångsten.

Det görs också särskilda satsningar på pelagiska fiskefartyg som får extratilldelning av fisk när man endast fiskar och landar i Östersjön. (Pelagiskt fiske är när man fiskar efter stim i det som kalls den fria vattenmassan.) I norra Östersjön avsätts fem procent av den totala kvoten till dessa satsningar, den så kallade regionalkvoten. För skarpsill i Östersjön utgör 10,6 procent av kvoten regional extratilldelning och för sill/strömming i Egentliga Östersjön uppgår den regionala extratilldelningen till 14,6 procent av kvoten.

Det finns flera regler som bestämmer om en fisk får säljas till livsmedel när det gäller hygien och hantering och handel . Till exempel finns det regleringar för när strömming får användas som livsmedel. I Sverige får man använda strömmingen som livsmedel och livsmedelsverket har ansvaret för information kring risker om att äta större strömming när det gäller dioxin.

När sill/ strömming processas till fiskmjöl, kan man samtidigt rena råvaran från dioxin.

Livsmedelsverkets information om dioxiner och pcb.

Livsmedelsverkets information om fiskar att ha koll på.

Se även frågan Att tråla upp stora mängder strömming ...

Det kan finnas flera orsaker till att strömmingen är småväxt, men den faktor som påverkar populationerna och storleksfördelningen av sill/strömming mest är fisket.

• Fisket på ett bestånd minskar normalt mängden och andelen stora individer. Målet för dagens förvaltning är att fiskemöjligheterna ska sättas utifrån mål om maximal hållbar avkastning (MSY). Dock kan fiske i enlighet med MSY göra att ett bestånds storleksstruktur förskjuts mot mindre storlekar om fisket riktar sig mot större och äldre individer.
• Lokala lekbestånd kan ge en variation i tillgången på sill/strömming mellan olika kuststräckor. Ett flertal forskningsinstitutioner jobbar på uppdrag av HaV med att ta fram genetiska data som kan ge mer information om lokala lekbestånd.
• Betåndet av gråsäl har vuxit kraftigt de senaste årtiondena och den relativa påverkan från sälen har därmed ökat. Säl tar långt mindre sill/strömming än fisket, men sälarna äter framförallt de stora strömmingarna. Det saknas undersökningar om hur säl påverkar bestånden av sill/strömming. Det varierar troligen både över tid och på olika platser.

De områden som kallas trålfiskeområden (också kallade inflyttningsområden) är några mindre områden runt Sveriges kust med speciella regler i varje område. Får man ett tillstånd att fiska i ett trålfiskeområde gäller tillståndet i ett begränsat trålfiskeområde. Tillståndet innebär är alltså ingen generell rätt att fiska innanför trålgränsen.

De trålfiskeområden innanför trålgränsen där det bedrivs mest fiske är räkfiske i Gullmarsfjorden och siklöjefiske i Bottenviken.

I området Blå Jungfrun – Häradsskär – Hävringe – Landsort i Östersjön är det endast tillåtet med fiske efter sill/strömming, men bifångster av skarpsill får behållas. Trålen får inte ha mindre maskor är 32 millimeter, och fartygen måste vara under 24 meter med en motorstyrka under 450 kW. Fisket får heller inte bedrivas närmare land än 1 000 meter, eller 500 meter från ö eller skär. Mellan fyra och tio fartyg har årligen haft tillstånd att fiska i området.

Havs- och vattenmyndigheten kan, om det kan tillåtas från fiskevårdssynpunkt, göra undantag från villkoren om maskstorlek, fartygslängd och maskinstyrka. Sedan 2021 har inga trålare över 24 meter haft tillstånd att fiska i området.

Målet för EU:s fiskeriförvaltning är att fisket ska bedrivas inom långsiktigt hållbara gränser. I ICES råd för fiskemöjligheter 2024 bedöms nuvarande fisketryck vara högre än vad som anses långsiktigt hållbart. Därför rekommenderar ICES att fiskekvoterna för sill/strömming minskas avsevärt i både Egentliga Östersjön och Bottniska viken under 2024. Det kan även finnas effekter på lokala delbestånd som vi behöver mer kunskap om. SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, tar fram sådana kunskapsunderlag på uppdrag av HaV.

En felkälla som uppmärksammats på senare tid är felrapportering av vilken art som man fångat. Det kan leda till osäkerheter i bedömningarna av mängden fisk som fångats, vilket är ett av underlagen som ICES använder vid sin rådgivning.

Se även frågan Hur mål sill/strömming ...

Fiske på lekansamlingar (stim av fiskar som samlar sig inför leken) är vanligt i många fisken. Det är ett effektivt sätt att fiska och man undgår att fiska upp liten juvenil fisk. Man får också mindre bifångster av andra arter i ett sådant fiske. Lekande strömming fiskar man på i kustfisket och i fritidsfisket.

Strömmingens huvudsakliga lekområden i Sverige är skyddade från trålning eftersom de till största delen leker innanför trålgränsen. Dock kan lekområden påverkas av utbyggnad och verksamhet längs med grunda områden vid kusten, så kallad fysisk påverkan i kustzonen.

När det gäller fisket efter strömming i Östersjön så beslutar EU om regler för hur, när, var och med vilka redskap man får fiska och hur mycket fisk som får tas upp. Kompletterande regleringar införs nationellt. Biologiska underlag för dessa beslut beställer EU från Internationella havsforskningsrådet, ICES. HaV:s uppdrag är att se till att EU-besluten efterlevs i svenskt fiske.

Vårt uppdrag är att reglera fisket. Det innebär att vi ska fördela den kvot Sverige fått mellan olika fiskesegment. Vi ger tillstånd och fiskelicens för fiskefartyg, samt kontrollerar landningar så att fångsterna kan avräknas mot kvoterna för respektive art. Kustbevakningen ansvarar för kontroll till havs under pågående fiske.

Ja, vi kan se en nedgång i fångsterna i det kustnära fisket i de flesta bestånd. Men vi kan inte se några entydiga förklaringar till vad det beror på. Det beror troligen på samverkande effekter som rör miljötillståndet i Östersjön i stort. Östersjön påverkas av fisket, klimatförändringar, fortsatt övergödning, utsläpp av miljöfarliga ämnen och fysisk påverkan i kustzonen. Vi jobbar med olika åtgärder för att förbättra miljön i Östersjön. Vi samarbetar bland annat med övriga länder runt Östersjön inom HELCOM (Helsingforskonventionen).

Vi har givit forskare i uppdrag att ta fram biologiska underlag för ett tydligare svar på frågan om hur pelagiska fartyg påverkar sill/strömming (pelagiskt fiske är fiske efter stim i den så kallade fria vattenmassan). Vi har också beställt kunskapsunderlag om bland annat den ökade utbredningen av spigg.

Myndigheten fick ett regeringsuppdrag 2022 om att flytta ut den svenska trålgränsen i centrala Östersjön och i Bottniska viken på prov.

Under 2022 har vi samlat in kunskapsunderlag från andra länder samt från SLU Aqua (Sveriges lantbruksuniversitet). 2023 tar vi fram förslag på områden, och förhandlar med andra berörda länder. Försöket kommer sedan att pågå 2024-2027. Uppdraget omfattar även att kartlägga effekter på ekosystemen, inklusive säl.

In till fyra nautiska mil (en nautisk mil är 1 852 meter) från den svenska kusten i Östersjön har svenska, danska och finska fartyg rätt att fiska. I Bottniska viken är det Finland som bedriver det mesta fisket och i Egentliga Östersjön får Finland och Danmark fiska på svenskt territorialvatten.

I utbyte har svenska fartyg tillträde till motsvarande danska och finska områden i Östersjön. En utflyttning av trålgränsen kräver en överenskommelse mellan berörda länder. Notera att en nationell utflyttning av trålgränsen enbart gäller svenskt fiske, och inte andra länders fiske.

Myndigheten fick ett regeringsuppdrag år 2022 att på prov flytta ut trålgränsen i Egentliga Östersjön och Bottniska viken för att se hur en utflyttad trålgräns kan bidra.

Fisket innanför trålgränsen är idag reglerat genom olika bestämmelser i olika områden.

Sedan 1995 är Sverige medlem i EU. Det innebär att vi också är en del av den gemensamma fiskeripolitiken, GFP. GFP är en del av Europas livsmedelsförsörjning, och fokuserar därför på hur fiskresursen ska nyttjas. Fördelningen av fiskresursen bygger på den relativa stabiliteten mellan länderna utifrån deras tidigare fiskehistorik. Skulle ett land inte fiska sin andel, har andra länder rätt att nyttja den andelen.

Sveriges regering har också tecknat avtal med grannländerna om ömsesidigt nyttja varandras fiskevatten. Vi har dock inte rätt att reglera andra länders fiskeflottor.

En del av den gemensamma fiskeripolitiken är kontrollförordningen, som talar om hur yrkesfisket ska kontrolleras, hur fiskare ska rapportera sina fångster och att fångsterna ska räknas av från kvoterna för respektive art. Varje land ansvarar för att samla in och rapportera den datan. Datan används sedan av Internationella havsforskningsrådet (ICES) för att ta fram rekommendationer om kommande års fiskekvoter till EU-kommissionen och ländernas fiskeministrar.

Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för att kontrollförordningen följs. HaV samlar in och rapporterar data och har ansvar för landningskontrollen svenska hamnar. Varje landning ska rapporteras av yrkesfiskaren, men HaV har inte resurser till att kontrollera samtliga landningar. Kustbevakningen kontrollerar att yrkesfisket följer reglerna till havs, att de inte fiskar inom förbjudna områden, och de tar prover för att kontrollera att rätt fångst och mängd rapporteras. Kustbevakningen har inte heller resurser för att kontrollera varje fiskebåt på alla fiskeresor, utan gör stickprovskontroller. EU-kommissionen har påpekat att Sverige bör förbättra vägningskontrollerna vid landning, vilket myndigheten håller på att förbättra.

Se även ”Hur beslutas fiskekvoterna”